torsdag 17 november 2016

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 5

Följande delar i följetongen om huset Spjutängs skrivs av Erika, vars familj köpte huset. Så, över till Erika:

Traktorerna körde stockarna upp över det berg där huset skall stå och vidare för förvaring på de gamla åkrarna på andra sidan berget. Då det inte finns några egentliga vägar fick vi försöka röja och fylla upp med grus och sten utifrån bästa förmåga för att marken skulle hålla för de tunga ekipagen. 


Högarna börjar växa och hjulspåren blir djupare och djupare.

När traktorerna gjort sitt och åkt hem igen lastade vi de sista, längsta stockarna direkt på pråmen och dessa lossades sedan med kran iland i strandkanten. I bakgrunden uppe på berget skall huset placeras.


Därefter återvände pråmen till Nagu och vi stod kvar med våra högar. Då kom också regnet och var precis så som regn i november är – iskallt, intensivt och genomträngande. Hjulspåren efter traktorerna förvandlades till leriga kratrar och det fordon vi hade till vårt förfogande var en fyrhjuling. Max två stockar i taget kunde vi dra de ca fyrahundra metrarna över berget och framför fyrhjulingen gick en svallvåg av lera. Både vi och stockarna var genomblöta och täckta av lera, men tillslut låg virket där det skulle och skyddat från eventuellt högvatten som skulle kunnat ha dragit med sig någon mellanvägg ut till havs eller så.


När detta var avklarat lämnade vi huset åt sitt öde över vintern och åkte hem och samlade krafter till våren då arbetet skulle dras igång på riktigt.


Tidigare samma år, medan vi var på Åland och huset var under nedplockning i Torsåker, hade vi börjat gjuta grunden. Vi hade några år tidigare gift oss och då önskat oss lecablock till bröllopspresent, även om det rätta huset då ännu inte dykt upp. Således hade vi nu material att börja jobba med och det hela kändes mycket spännande. Då grunden är murad på berg som är ojämnt fick vi bygga formar för att få ett plant underlag för lecablocken att stå på.



Klart för huset att komma! Vid lämplig lucka i schemat skall grunden rappas. Jag försökte i ett tidigt skede föreslå att vi skulle gräva fram stenblock ur marken och sedan försöka rulla dem på plats för att få en fin gammaldags stenfot, men märkligt nog var responsen på den idén tämligen ljummet från dem som skulle göra grovarbetet. När man väljer en plats som den vi gjorde får man ibland vara beredd på att få ge avkall på den lösning som hade varit den optimala ur byggnadsvårdshänseende och istället göra så gott man kan utifrån de förutsättningar man har.

Våren övergick till sommar och vi var mer än laddade för att huset skulle vara klart att hämta hem så vi skulle få köra igång med det projekt vi fantiserat och drömt om i så många år. Men det var också nu vi började få signaler om att något höll på att gå väldigt, väldigt fel borta i Torsåker.

fredag 11 november 2016

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 4

I del tre skrev jag om husets nya ägare, Erika från Åland med familj. Här följer Erikas egen berättelse om huset:

För min del började mötet med gården Spjutängs vid en helt annan tid, på en helt annan plats och med ett helt annat första intryck. Jag och min familj bodde då på en liten ö, Sottunga, vilken är Finlands minsta kommun med ca 80 invånare. Jag hade en tomt på en ännu mycket mindre ö i kommunen, Finnö, en plats där främst lotsar hade bott sedan sent 1600-tal och där det vid den tiden fanns två fast boende- min mormor och morfar.

Vi hade en dröm om att även vi skulle kunna bo där året om med våra barn och djur och således började vi vår jakt på det ultimata huset. Att bygga ett hus på en plats där alla gårdar är gamla och miljön längs den gamla farleden är viktig att bevara, kräver viss eftertanke. Mina föräldrar hade på 80-talet flyttat ut en gammal skolbyggnad åt sig, så tanken att flytta ett gammalt hus har alltid funnits med. Vidare visste jag att det svåraste är transporterna av material – först över vattnet och sedan upp på land där det enda fordon som fanns var min morfars gamla Grålle. Det finns inte heller några egentliga vägar utan bara bredare stigar. Detta gjorde att det inte i första hand är storleken på huset som är problemet, så man kan lika bra ta ett större när man ändå tar sig an ett dylikt projekt.

Jag började alltså söka på Blocket efter en timmerstomme. Detta var slutet av 2007 och då var nedplockning av gamla hus ett inte lika vanligt fenomen som jag upplever att det är idag. Samtidigt skall man minnas att flyttning av hus ingalunda var ovanligt förr i värden – på Finnö finns ett hus som är flyttat några kilometer över land då det sägs att mamman i huset var rädd att barnen skulle drunkna då det stod så nära vattnet... I februari 2008 hittade jag vad jag sökt – en fantastisk bild av ett stort hus, inte alltför långt bort och där nedplockning ingick i priset – alla de kriterier vi var beroende av! Det var första gången vi såg Spjutängs.


Hur kan man inte älska detta?

Huset såldes av ett ombud som även skulle ombesörja nedplockningen. Jag ringde upp och vi gick noggrant igenom allt väsentligt – hur huset skulle märkas, vilka delar som skulle ingå samt tidsplanen för det hela. Allt lät mycket bra och vi åkte till Torsåker för att titta på huset. Psykologiskt nog fick vi först följa med hem till en man som ägde ett snarlikt hus i närheten, mycket pietetsfullt renoverat. Jag antar att vi var fast redan där. Det som mötte oss sedan var inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Med risk för att låta naiv hade jag inte förstått att bilden i annonsen var ca 100-år gammal...


”Eh, jaha... Hej...”

Som tidigare visats i bloggen var huset bitvis väldigt skadat. Vatten hade runnit genom taket och ut längs väggarna på flera ställen på husets långsidor. Gavlarna var däremot oskadade. Att stiga in där och känna historien svepa över en, se dessa vackra salar, alla färger, golvens otroligt breda plank och trappräckets vackra form var både andäktigt och hjärtskärande i sitt förfall. Det var helt enkelt en för stor utmaning för att motstå!


Ett nitiskt öga kunde ana några mindre skavanker.


Flera av originaltapeterna hade målats över med vit färg, tex så fanns inte den vackra tittskåpstapeten kvar längre.

Ombudet berättade att det fanns en annan familj som var intresserade av att flytta huset med sig till Tyskland och de stod före oss i kön, så vi skulle få invänta deras beslut innan affären var klar. Lyckligtvis tänkte de om och plötsligt fann vi oss mitt i vad som skulle bli ett projekt för resten av våra liv och troligtvis även helt överraskande våra barn och barnbarns.


Till sommaren lejde vi ett par stockbilar för att få hem huset och allt lastades av i hamnen på Sottunga. Folk gick typ man ur huse för att bevittna detta stolleprov, men alla hjälpte till med att lyfta och bära och ge goda råd där de flesta (läs samtliga) omfattade en dunk bensin och en tändsticka eller två...


”Ett vansinnigt projekt men alltid stimulerande när det händer något!”

Nu återstod bara att tänka ut hur vi skulle få alltihop över vattnet till Finnö. Efter ett tags letande hittade vi en man med en liten pråm i Nagu, i den finska skärgården. Bara resan till Sottunga tog 14 timmar, så halva kostnaden blev så att säga framkörningsavgiften. Otroligt duktig var han iallafall och tillsammans med några lokala inhyrda bönder, med god kontroll över sina traktorer, genomförde vi transporten under tre dagar i november 2008. Så fint väder vi hade då har jag varken förr eller senare upplevt i november!


”Låt oss inte möta Silja Europa.”


Lite drog vi efter egen båt. En försvårande omständighet var att vi måste korsa två farleder – men här hann vi ju hur bra som helst, något som var tur för min pappa som sitter längst bak på pråmen. Hoppas bara lasset klarar svallen också...


Bogserbåten knuffar pråmen på grund för att landgångarna ska ligga så stilla som möjligt och traktorn med lass inte skall falla i sjön. Nåja, det gick ju bra som sagt!

I land kom vi och härifrån var det bara att kavla upp armarna och börja bygga!

måndag 7 november 2016

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 3


Jag kunde inte släppa huset. Varje gång jag hade vägarna förbi gården gick jag upp på tomten och fotade huset. De blev några foton genom åren, det sista taget våren 2007. Det hände inte så mycket med huset under de här åren, glädjande nog. Naturligtvis förbättrades inte skicket, men det såg heller inte ut att försämras i den takt man kanske skulle kunna vänta sig. Fotografierna hade jag uppnålade på anslagstavlor på mitt kontor under flera projektanställningar runt om i landet. Spjutängs var med mig i tankarna i både Jönköping och i Falun.


När jag for förbi gården sommaren 2008 var huset borta. - Jahaja, rivet då, tänkte jag med ett litet styng av sorg i hjärtat.

Idag är platsen igenvuxen, och vet man inte sedan tidigare att det funnits en gård där, är det rätt svårt att ana det idag.

Men! En ruggig novemberdag 2013 ringde telefonen. I andra änden av luren presenterade sig en Erika från Åland. Hon berättade för mig att hon och hennes familj hade köpt Spjutängs 2008, och att de nu var i färd med att bygga upp huset på en liten, liten ö i den Åländska skärgården! Sällan har väl ett samtal gjort mig så uppåt som detta! Vi pratade länge och väl och vi lovade varandra att vi skulle hålla kontakten. Men åren gick. Jag undrade ofta hur det gick med huset för Erika och hennes familj. I våras hittade vi så igen varandra och... nu vet jag hur det går...

I de följande inläggen kommer Erika själv att berätta om sin familjs resa tillsammans med huset från Torsåker! En resa som rymmer l i t e mer än en renovering av ett gammalt hus... Hennes första inlägg kommer på fredag.

Stay tuned!