torsdag 31 januari 2013

Vem vet mest om Ljusdal?


Final i bildgåtan 2011.
Svaret på denna fråga kan du förhoppningsvis få om du beger dig till Ljusdalssalen i Förvaltningshuset i Ljusdal på lördag, den 2:a februari klockan 13:00. Då går nämligen årets upplaga av finalen av bildgåtan Det hvar på köpingen av stapeln. Tävlingen som går ut på att lokalisera 24 byggnadsdetaljer i Ljusdals centrum har pågått mellan 2:a december ifjol och 8:e januari. Av de som lämnade in tävlingsblanketten hade hela 10 personer lyckats finna samtliga detaljer och dessa 10 är våra finalister på lördag. Imponerande att så många lyckades hitta alla detaljer vi lyckats fånga på bild. Finalisterna kommer då få svara på 15 frågor som på olika vis behandlar företeelser, människor och miljöer i Ljusdals köping och den som klarar detta allra bäst utses till Ljusdals främste köpingskännare 2013! Alla andra som också är intresserade av Ljusdals historia är välkomna att vara med vid arrangemanget på lördag som åhörare. Då kommer vi även att avslöja svaren i bildgåtan samt visa bilder från fjolårets upplaga av Det hvar på tiden - Ljusdals kulturhistoriska festival.

Final i bildgåtan 2012.
Bildgåtan och finalen anordnas av Den oberoende kommittén för främjandet av Ljusdals municipalsamhälles framskridande, där jag sitter med. Arrangemangen som kommittén anordnar syftar till att väcka intresse för Ljusdal och ortens historia. Finalen på lördag är kostnadsfri. Vi bjuder på förfriskningar. Varmt välkomna till en förhoppningsvis rafflande final där endast en kan erövra den åtråvärda titeln som Ljusdals främste köpingskännare 2013!

lördag 26 januari 2013

En vår fylld av kulturhistoria!


Länsmuseets vårprogram har nyss lämnat tryckpressarna. Det är fyllt av spännande programpunkter och jag kan verkligen rekommendera er att hämta upp ett program eller ladda ner ett från vår hemsida.

Redan nu vill jag tipsa er om lite av det som händer inom ämnet kulturmiljö!

I början av februari, den 2:a, utnämns årets Köpingskännare i Ljusdal på Förvaltingshuset.

De populära världsarvskvällarna fortsätter under våren med föreläsningar i både Söderhamn och Alfta, 7 februari, respektive 20 februari.

Personligen så tänker jag för allt i världen inte missa Gävlekännaren och konservator Per Mattssons föredrag Sommarparadis vid vattnet, som han kommer att hålla på museet den 13:e februari. Per kommer både att berätta och visa bilder från inre och yttre fjärden i Gävle, där Gävleborna genom tiderna har byggt sina sommarnöjen.

På kvällen den 20 februari berättar Annette Torensjö, från Lantmäteriets ortnamnssektion, om vanliga och ovanliga ortnamn och hur man kan använda dem som en nyckel till historien. Det låter som ett riktigt spännande föredrag, tycker jag!

Den 17:e april kommer Ingela Broström att lära oss mer om historien kring Fågelsjö by. Det gör hon tillsammans med Margareta Halvardsson från Fågelsjö hembygdsförening. Lyssna på dem på Länsmuseet men också den 24:e april på Ljusdalsbygdens museum, då de ger samma föreläsning.

Den 19 april kommer Ingela Broström under en kulturlunch, berätta om den mediadebatt som rasade under slutet av 1920-talet, början av 1930-talet, inför bygget av Staffanskyrkan i Gävle.

Redan dagen därpå, onsdagen den 20 mars, serveras mer byggnads- och kulturhistoria på museet. Då kommer Daniel Olsson, från Länsmuseet samt Lars Nylander, från Hälsinglands museum, att berätta om fiskarkapellen längst länets kust. Under 2011 och 2012 har Daniel och Lars, med hjälp från fler kollegor,  inventerat dessa miljöer. 

Samma kväll, fast i Söderhamn, kan man lyssna till Ingela Broström som, utifrån gamla bilder, ska berätta om Söderhamns historia.

26 april invigs vår utställning Världsarv Hälsingegårdar på museet.

Detta är lite av det som finns i det tryckta programmet. Naturligtvis finns många, många fler programpunkter där! Och mer kan komma till under våren! Håll er uppdaterade genom kalendariet på vår hemsida! 

Hoppas vi ses!

fredag 25 januari 2013

Kolforsens stationshus, nu ett minne blott


I tisdagens Gefle Dagblad kunde vi läsa om att Kolforsens stationshus, byggt 1886, nu stod inför en nära förestående rivning. Byggnaden skulle rivas på grund av säkerhetsskäl. Det är Trafikverket, på uppdrag av regeringen, som avvecklar fastigheter över hela Sverige, som inte längre behövs för järnvägsverksamheten. Inom denna avveckling finns två alternativ, försäljning av fastighet eller rivning av fastighet.

Stationshuset i Kolforsen var i bruk fram till 1966 och har under de senaste åren använts som en samlingspunkt i byn. Tanken hos byföreningen har varit att använda det i än större utsträckning också till kaféverksamhet och som lokal för både loppisar och till ateljéer.

I gårdagens Gefle Dagblad kunde vi läsa att rivningen av stationshuset redan är påbörjad. I artikeln berättas om husets dåliga skick, med mycket ruttet virke, något som också byföreningen blev varse i samband med rivningen..

Som byggnadsantikvarie vet jag att det är väldigt mycket som ska till för att ett hus ska bedömas som totalt uttjänt. Så länge en byggnad är uppförd med traditionella material, är det ofta möjligt att laga eller byta ut delar. Det är alltid tråkigt att se när gamla hus utplånas vid rivningar. En bit historia som för all tid är borta.

Hade huset kunnat räddats? En flytt hade möjliggjort det. Visserligen skulle stationshuset då flyttas från det sammanhang som det uppfördes i, men byggnaden och dess historia skulle då ändå ha kunnat bevaras i byggnaden.

Vad tycker ni läsare om rivningar av gamla hus? När är det befogat, när ska man söka andra lösningar?

tisdag 22 januari 2013

Världsarvskvällar i södra Hälsingland!


Interiör från världsarvsgården Gästgivars i Vallsta, Bollnäs kommun.
Nu har vårens omgång av föreläsningar om hälsingegårdarnas inredningsmåleri dragit igång, denna gång med arrangemang i södra Hälsingland. Den första föreläsningen ägde rum, onsdag 23 januari, kl. 18:30 i Kulturhuset i Bollnäs, då Länsmuseets Ingela Broström, Anders Assis från Ljusdalsbygdens museum och Lars Nylander från Hälsinglands museum berättade om gårdarnas påkostade inredningar och hur det gick till när hälsingegårdarna skrevs in på världsarvslistan ifjol somras. Missade du detta tillfälle i Bollnäs blir det nya chanser när samma föredrag hålls i Söderhamn 7 februari och i Alfta 20 februari. Läs mer på Länsmuseet Gävleborgs hemsida.

Avancerat schablonmåleri på världsarvsgården Gästgivars i Vallsta, Bollnäs kommun.


Gästgivars i Vallsta vid hälsingegårdarnas dag, juli 2012.


onsdag 16 januari 2013

Ingen rök utan eld... Del 2




















Vintern 1932-1933 sågs en märklig konstruktion ta form ute på vattendraget Sillerboåns is i Tallåsen nordväst om Ljusdals tätort. På en plogad plan på isen ristades en över 25 meter lång ritning upp och långa smala stålbalkar lades ut på isen och passades samman med krysstag i en avancerad form under byggmästare Henrik Bergs ledning. Fyra likadana långsträckta delar tillverkades. Därefter märktes allt upp, monterades isär, lastades omsorgsfullt på lastbil och kördes iväg. Vad var det Tallåsenborna hade fått bevittna? En sällsam metod att bli av med överskottsenergi en långtråkig vinter? Ett försök till världsrekord i Mecanobyggande?

Nej då, det var bara Björnberget som skulle utrustas med ett nytt brandtorn!

En av tornets fyra hörnpunkter förankrad i en gjuten betongplint.




















Redan under 1700-talet var Björnberget, en knapp mil nordväst om Tallåsen, känt som en lämplig utkiksplats varifrån man kunde se "hela landet ned till havet". Detta gjorde berget ovanligt passande för brandövervakning och redan 1893 uppfördes ett trätorn på bergets topp, vilken är belägen 400 meter över havet. Tornet bemannades ursprungligen sju veckor och tre dagar per sommar och för detta erhöll brandvakten Anna Eriksson 50 kronor i ersättning. 1897 försågs brandtornet med en telefonledning och därmed blev det lättare att larma vid brandtillbud. 1929 eller 1930 blåste tornet ned i en storm och därefter uppfördes det nya tornet 1932-1933, vars ovanliga tillverkning jag inledningsvis försökt återge.



Det nya tornet är med sina 27 meter sannolikt ett av de högsta bevarade brandtornen i Gävleborgs län. Tornet är av en annorlunda modell än flertalet andra brandtorn här i länet med fykantig bas och en kur överst utan utvändig gång kring. Tornet har hela 6 vilplan, markplanet inräknat, mellan vilka raka trätrappor löper. Brandtornet var i bruk  för brandbevakning till mitten av 1950-talet då brandflyget infördes. Tornet togs då över av flygvapnet F4 i Östersund, men då de inte hade användning för tornet längre, tilltog förfallet och tornet hotades av rivning i början av 1990-talet. Genom Ljusdals fornminnes- och hembygdsförening och ett antal intresserade personer räddades brandtornet genom en stor renovering 1993 som bland annat bekostades med medel från länsarbetsnämnden. Länsmuseet Gävleborg deltog som antikvarisk kontrollant. Tornet ägs idag av Ljusdals kommun.

 
Från tornet hade brandvakten en milsvid utsikt i alla väderstreck.
 
 
 

















Tornet är en känd utsiktsplats i Ljusdalsbygden, men bilvägen slutar ungefär 700 meter från tornet. Därifrån leder en delvis kraftigt sluttande gångstig upp till bergets topp. Vid det besök jag gjorde vid tornet som finns förevigat på dessa foton gjorde även berget skäl för sitt namn då det låg björnspillning mitt på gångstigen! Någon björn såg vi som tur var aldrig till. Ett besök i Björnbergstornet är med eller utan björnmöte en minnesvärd upplevelse och tack vare trapporna är tornet relativt lätt att klättra upp i. Passa på att besöka Björnbergstornet, en ovanligt högrest 80-åring, du också om du har vägarna förbi Ljusdalstrakten en klar dag under sommarhalvåret!
 
Tidigare inlägg i denna miniserie om brandtorn i Gävleborg finner du HÄR. I nästa inlägg ska vi bege oss längre västerut till ett annorlunda brandtorn i landskapet Dalarna, men ändå stanna kvar i Gävleborgs län.

onsdag 9 januari 2013

Ingen rök utan eld... Del 1



Den långa trätrappan upp till bergets krön.

Det är en kylslagen oktoberförmiddag och jag befinner mig i Ilsbo socken i Nordanstigs kommun. Vädret är gråmulet och disigt. Tillsammans med två personer från hembygdsföreningen är jag i bil längs smala skogsbilvägar på väg mot Glavsberget. Vi tar av in på en ännu mindre gropig grusväg som tar oss halvvägs upp på berget. Efter en kort promenad når vi en brant trätrappa som i det närmaste tycks vara utan slut, då dess övre del försvinner in i grådiset uppe på berget. Efter en lätt ansträngande trappbestigning står vi så på bergets topp, 283 meter över havet och beskådar anledningen till vår bergsutflykt - brandtornet på Glavsberget.

"Bestigning av tornet sker på egen risk" står det på skylten, men då det är hembygdsföreningen som sedan 1987 har hand om tornets underhåll får jag veta att det inte är någon fara att bege sig upp i tornet. Tornet som är av stål är format som tresidig pyramid i en helt öppen konstruktion, vars nedre hörn är förankrade i gjutna plintar. Pyramidens övre del är avskuren och ersatt av en stor kvadratisk plattform med trägolv, räcke och en liten byggnad för brandvakten med träväggar och papptak. Hela stålkonstruktionen känns väldigt tunn och smäcker, vilket gör att man tvekar en aning när man klättrar uppför de öppna branta stegarna. Konstruktionen är förvånansvärt stabil, men vid kraftig blåst så rör sig tornet enligt uppgift. Hade det inte varit så disigt hade utsikten från tornets topp varit fantastisk, men då molnen för en stund skingras mot norr framträder bebyggelsen i byarna längs vägen mot Hassela i solskenet. Detta torn, som är byggt i början av 1940-talet är av en standardmodell, som förekommit på fler platser, ibland även någon trappsektion högre.

Tornet sett från marken.
Utsikten från brandtornet på Glarsberget mot norr.
Intill tornet finns en liten övernattningsstuga där brandvakten bodde under bevakningsperioden under sommarmånaderna då brandrisken var som störst. Den nuvarande stugan är dock en kopia av den ursprungliga som rivits, men byggd på samma plats. Tornet hade telefonförbindelse, men telefonen var från början placerad uppe i tornet med en ringklocka vid stugan, så när det ringde måste brandvakten rusa upp för de branta stegarna för att svara.

Brandvaktens stuga (återuppförd).
När skogen fick ett ekonmiskt värde i och med skiftesreformerna under slutet av 1800-talet blev det viktigare än tidigare att upptäcka skogsbränder i tid  för att försöka begränsa dem och skydda den värdefulla skogen. Som ett led i denna strävan uppfördes därför de första brandtornen i landet i slutet av 1880-talet, nämligen i Orsa finnmark, bland annat det ännu bevarade brandtornet på berget Pilkalampinoppi, som ligger i Gävleborgs län, men i landskapet Dalarna. Brandtornen placerades på höga berg varifrån brandvakterna kunde ta ut kompassriktningen och tillsammans lokalisera en brand för att möjliggöra brandbekämpningsinsatser på rätt plats.


Kring brandvaktens kur på tornets topp finns en smal gång med utblickar mot alla väderstreck.
Brandtornet på Glavsberget i Ilsbo står alltid öppet för besök, men uppstigning i tornet sker som sagt på egen risk. I nästa inlägg i denna miniserie ska vi berätta mer om brandtornens spännande historia och om ett särskilt brandtorn i Ljusdals kommun.

torsdag 3 januari 2013

Kan man sova över på museet?


























Ja, det kan man faktiskt! Eller rättare sagt, inte du, men gosedjur kan det!

Vi har nämligen hört att gosedjur brukar få sova över på bibliotek runt om i världen. I natt kan ditt gosedjur få sova över på museet! När alla besökare har gått hem och museet har stängt, får gosedjuren busa fritt i det väldiga museet. Vissa säger att det spökar på museet, jag vet inte om det är sant. Det är kanske något som alla nallar kan få ta reda på i natt.

Följ vad gosedjuren har för sig under kvällen och natten på vår Facebooksida. Imorgon kommer ett fullmatat fotoalbum att läggas ut på samma sida!

Gammelnallen från vårt föremålsmagasin hälsar alla mjuka, ulliga djur välkomna till en spännande natt!