Att bevara det förgängliga...

Mitt i den susande tallskogen vid fågelrik sjö står en liten skogskoja. Ingen stig leder fram till kojan, men det finns spår som tyder på att den ändå används av och till. Tydligt märkt av tidens tand, men ändå i förvånansvärt gott skick efter att ha stått här i minst 60 år. Byggd på det sätt som kolare och skogshuggare ofta byggda mindre övernattningskojor på för ungefär 100 år sedan, med väggar av stockar och halvklovor och dubbla tak. Det undre var tätat med jord  och det övre lutande var tidigare klätt med spån, men har idag papptäckning. För att täta kojan har kartonger spikats fast på utsidan, ofta Sockerbolagets rejäla 1940-talskartonger, vilka har stått emot blåst och nederbörd väldigt bra genom alla år. Dagens kartonger med en helt annan uppbyggnad håller inte på samma sätt. Inuti utgörs golvet av stampat jordgolv och väggarna är i likhet med utsidan tätade med kartonger. På den ena gaveln återfinns eldstaden murad av natursten och tegel och försedd med en hög plåtskorsten.

Inuti kojan är verktygen och matlagningsredskapen prydligt upphängda på spikar, men handskrivna skyltar med lätt argsinta meddelanden antyder att mindre nogräknade personer inte alltid verkar ha kunnat låta bli saker de inte rår om. Möbleringen är enkel, för att inte säga spartansk, med ett grovt ihopsnickrat bockbord och en brits. Den andra säng- och sittplats som tidigare har funnits i kojan på motsatta sidan bordet har försvunnit. Ovanför det lilla fönstret på gaveln finns en hylla som fungerat både som skafferi och som förvaringsplats för kojans begränsade uppsättning mindre husgeråd.

Jag befinner mig i de vidsträckta skogarna nordväst om Färila i Ljusdals kommun och tillsammans med en person som har intresserat sig för denna koja har vi gått till fots någon kilometer i stiglös terräng över en myr och genom högrest tallskog. Platsen är väldigt tilltalande med fin utsikt över den närbelägna sjön. Kojan byggdes någon gång mellan 1920- och 1940-talet av tre personer som var vana att arbeta med skogsarbete, men i det här fallet uppfördes kojan inte som arbetsbostad utan för att kunna användas som en övernattningskoja vid fiske.

Att byta eller inte byta, det är frågan...

Frågorna under vårt besök blir flera och de är inte särskilt lätta att besvara då det här är en byggnadstyp som vi byggnadsantikvarier sällan kommer i kontakt med. Anledningen till detta är naturligtvis att de allra flesta kojor av detta slag har försvunnit och att de aldrig var byggda för att stå under någon längre tid. Hur bevarar man då på bästa sätt det förgängliga - om det ens är möjligt på längre sikt? Ska de fastspikade kartongerna bytas? Ska huset förses med annat takmaterial för att kunna stå kvar längre? Ska lätt rötskadade halvklovor bytas ut eller kan man acceptera större brister än i vanliga byggnadsvårdssammanhang? Hur ska man tänka vid en renovering för att inte renovera bort den enkla primitiva karaktären? 

Frågorna är många och svaren inte alldeles självklara. Än står fiskekojan kvar vid sin sjö, men hur länge till?