fredag 29 oktober 2010

Byggnadsantikvarie - att leva som man lär? Om rekonstruktion av en veranda. (Del 4)

Verandan då vi flyttade in.

Året var 2003, vi var nyblivna husägare och försökte så gott det gick att lägga pussel med husets historia för att få nån rätsida med hur vi skulle renovera. En sak som vi ganska tidigt bestämde oss för att åtgärda var husets veranda som var halvraserad och där man riskerade att falla igenom om man gick ut på övervåningens balkong. Men hur hade den sett ut? Det var en fråga vi vände och vred på när det plötsligt en dag låg ett brunt kuvert i vår brevlåda. ”Var så god så såg det ut förr” var skrivet på framsidan. Inuti låg dels husets gamla nummerskylt och dessutom ett foto från nybyggnadstiden. För först gången fick vi se en bild av hur husets veranda hade sett ut! Vilken lycka! Stort tack till denna anonyma givare! Strax efteråt visade det sig att vår förutseende granne hade lyckats spara undan de delar av verandan som rasat ned, så plötsligt hade vi en mall. Den kunde vi sen mäta upp och överföra till en ritning och sen – återuppbygga!


En härlig överraskning var kuvertet vi fick i brevlådan. Med bild på huset från byggnadstiden. Tack!


Det trasiga verandaräcket och den nya verandan under bygge.

Vi köpte virke, okantade brädor, av god kvalitet från en lokal såg som vi sen hyvlade upp hemma i verkstan. Utifrån ritningen kunde vi därefter bygga en helt ny veranda med samma mått och proportioner som den gamla hade haft. Den fick stå omålad nå´t år och vi tyckte ett tag att den nästan var för vacker för att målas när den glödde orange i kvällssolen. Men tillslut tog vi oss i kragen och målade den med vit linoljefärg från Gysinge. Idag ser den ut som om den alltid har suttit där.

På övervåningen bytte vi ut det moderna perspektivfönstret och balkongdörren mot fönster och dörr med småspröjsade rutor, som det varit från början. Det jobbet ombesörjdes av duktiga fönsterhantverkare från orten.



Det omålade virket glödde vackert i kvällssolen...

...men för rätt känsla skulle den såklart målas.

I samma veva var det dags att fundera på om man kunde göra något åt den dragiga ytterdörren. På vintern var det frost på golvet innanför och vi var tvungna att förbättra vårt inomhusklimat ganska radikalt. Ytterdörren var av 50-talsmodell med karrosseri-panel, men vi kunde konstatera att panelen faktiskt var spikad på den gamla originaldörren från 1916. Hur dörren såg ut då kan man skymta på fotot vi fick i brevlådan! Dessvärre var den bevarade dörren kapad i överkanten och ett brevinkast var uppsågat, så den var i ganska dåligt skick, förutom att den var tunn. Återigen bestämde vi oss för att kopiera. Eller rättare sagt, kopiera hur den såg ut på utsidan. För att få den tät och bra valde vi dock att göra dörren isolerad på modernt vis. Ett lokalt snickeri fick tillverka dörren efter våra ritningar av den gamla dörren, men dubbelt så tjock med isolering mellan. Utifrån ser den ut precis som den gjorde 1916. Förutom att vi inte hunnit måla den än… Och priset? Jo, såklart var det dyrare än vad en vanlig standarddörr kostar på byggmarknaden. Men för 18 000 kr fick vi en otroligt gedigen dörr, specialbyggd för hand efter våra egna ritningar. Jag älskar att öppna den, varenda gång! Det är en känsla man aldrig kan få av en dörr i plastlaminat med formpressade ”speglar”. Jag tror att det var väl investerade pengar – den kommer att hålla för alltid! Och förhoppningsvis kommer fler att njuta av den efter mig.

Nytillverkad isolerad ytterdörr. Och huskatten Malte.

torsdag 28 oktober 2010

Sal i mangårdsbyggnad, Gästrikland

Under v. 42 var jag ute på ett rådgivningsbesök i Gästrikland och det visade sig att gårdens sal var en riktig skatt! Det var ungefär som om att tiden hade stått stilla sen 1800-talets slut.

Salen innehar detaljer med stor autencitet som snickerier, tapeter, färgsättning, takmålningar, gipsrosett, m.m. Enligt Ingela Broström, länsstyrelsen Gävleborg, börjar salens tapet komma ut på marknaden under 1880-talets andra hälft, men att den tapettypen först slår igenom på 1890-talet. Salen är väldigt modern för sin tid.

Se foton!



torsdag 21 oktober 2010

Byggnadsantikvarie - att leva som man lär? Om badrum och toaletter. (Del 3)

Badrummet före ombyggnad.
Vårt hus fick vattentoaletter redan då det byggdes 1916. 2 badrum byggdes först 1936 i samband med att centralvärme installerades. Det övre badrummet måste ha moderniserats ytterligare en gång efter det. Det nedre badrummet blev kapprum då huset byggdes om till 1-familjshus omkring 1950. Några år innan vi köpte huset hade hela VVS-systemet frusit sönder och var slut. Vi hade ändå hoppats att vi skulle kunna återanvända delar av sanitetsporslinet men toalettstolarna var trasiga vid golvfästet och handfaten var naggade och fulla med rostränder, så ganska tidigt fick vi överge den tanken.



Badrummet under och efter ombyggnad. Den "gammaldags" badrumskranen är köpt på Byggfabriken, som säljer många bra grejjer för framför allt 1900-talets bebyggelse.



Badrummet var litet och vi funderade ett tag på att göra det större, men jag gillade inte tanken på att ändra planlösningen och inte heller att stjäla av bostadsytan för att göra större badrum, så det fick behålla storleken. Eller litenheten. Ibland när det blir trängsel ångrar jag mig… Sen var det ju frågan hur mycket retro det skulle bli. Eller hur modernt. Det fick bli en blandning och vi lutade oss mot 50-talskänslan som det gamla badrummet förmedlade. Det gamla badrummet var halvkaklat och det valde vi att behålla. Samma enkla vita standardkakel som förr använde vi också. De sintrade gråa golvplattorna ersattes dock av modern glasmosaik i turkost, det kändes gladare. Naturligtvis med modern golvvärme. Det gamla inkaklade badkaret gillade jag jättemycket och det hade jag önskat att vi hade satt in i det nya badrummet också. Men jag tror det var av praktiska skäl, både för att det skulle vara lättstädat och för att vi skulle ha koll på ev. läckage, som vi istället köpte ett badkar på fötter. I kapprummet rakt under har vi byggt en inspektionslucka så att man ska kunna ha koll på badrumsgolvet underifrån. Det känns tryggt. Handfatet blev däremot gammalt, det fick vi av en kollegas man som handlar med äldre sanitetsporslin. Det var utformat för separat varm- och kallvattenskran men med lite meck gick det att sätta dit en modern blandare i mitten. Ja, eller modern – vi köpte en tvågreppsblandare av 50-talssnitt och det var kanske inte så modernt… Men den var ny i alla fall. Med detaljer som en klassisk badrumsspegel och glob-belysning fick badrummet ganska mycket 50-talskänsla trots alla moderna tillägg. Det är inte husets bästa rum, men det är ganska lågmält och… ja, trevligt trots allt.

Toalett före och efter ombyggnad. Den bakre väggen flyttades bakåt så att vi fick in ett litet handfat.

De båda separata toaletterna var pyttesmå och inte ens handfat rymdes, istället fanns ett separat tvättrum på baksidan av den ena toaletten. När vi ändå byggde om toaletterna passade vi på att flytta bak väggen ett snäpp så att vi fick plats med små handfat därinne. Nya handfat med moderna engreppsblandare och supermoderna toalettstolar med svart sits fick samsas med de ursprungliga trägolven och enkla målade väggar och även dessa små rum känns just lågmälda. Vi får se om vi ångar trägolven den dag vi får vattenläcka… Tvättrummet bakom gjordes som till handkammare med förvaring för serviser och återvinning!

I samband med renoveringen var vi också tvungna att byta stammar och vi hade i princip att välja på dagens standardstammar av plast eller gammaldags gjutjärnsstammar. Hur viktigt kan det vara då, stammarna syns ju inte ens? Men en sak som var avgörande för oss, förutom den gedigna känslan av gjutjärn, var att det skvalar mindre i rören om man har gjutjärn. Så det fick det bli!

Vårt badrum och våra toaletter funkar, känns lågmälda, varken gamla eller nya, ja, de inordnar sig i ledet på nå´t sätt. Och vi är nöjda!

Läs mer om badrum i Gefle Dagblads artikelserie om byggnadsvård här.
Bevarad pappershållare.

K-märkning - vad innebär det?

Foto: Byggnadsminnet Dybeckska gården, Länsmuseet Gävleborg

K-märkning är ett begrepp som i folkmun används för att påtala att en byggnad har någon form av ett kulturhistoriskt värde eller ett rättsligt skydd. Rent juridiskt har uttrycket dock ingen innebörd alls. Själva begreppet k-märkning kommer troligen från gamla stadsplaner där kulturhistoriskt värdefulla byggnader markerades med ett ”K” och därför lever det kvar som ett muntligt begrepp än idag.

Ofta när jag är ute och samtalar med folk om äldre bebyggelse, så får jag höra att ”huset som är så gammalt och fint borde k-märkas.” De värden som det då talas om gällande byggnaden är att det är gammalt. Det har oftast bevarade detaljer och det har ett värde för personer i sin omgivning.

Vad finns det då för rättsligt skydd som torde gå under begreppet k-märkning och som gör att kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kan bevaras?

· I 3 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) kan man ge en byggnad, anläggning eller miljö byggnadsminnesstatus.
Det är länsstyrelsen i de olika länen som beslutar om en byggnadsminnesförklaring och det är även länsstyrelsen som har tillsynsansvar över byggnadsminnena.

· I 4 kap. kulturminneslagen innehar Sveriges kyrkliga kulturminnen som är uppförda före 1940 ett rättsligt skydd som innebär att de inte får ändras utan tillstånd från länsstyrelsen.

· De byggnadsminnen som är i statlig ägo regleras av förordningen (1988: 1229)om statliga byggnadsminnen m.m. Det är regeringen som beslutar om statliga byggnadsminnen och det är Riksantikvarieämbetet som ansvarar för tillsynen över dessa.

· Plan- och bygglagen (1987:10) är en kommunal lag som reglerar fysisk planering och byggande. Kulturhistorisk värdefull bebyggelse kan skyddas genom att kommunen q-märker byggnaden i detaljplan eller att man skyddar den i en områdesbestämmelse, se 5 kap. 7-16 §§, plan- och bygglagen. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse ska vid ändring behandlas varsamt och den får inte heller förvanskas enligt 3. Kap. 10-12 §§.

· Bebyggelse som ligger inom riksintresse för kulturmiljövården skyddas enligt 3 kap. 6 § miljöbalken (1998:808) som säger att mark, vatten och fysisk miljö skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- och kulturmiljön.

Fråga eller kommentera gärna!

onsdag 20 oktober 2010

Sugen på en ArkitekTur?



















Igår kom guideboken "Ralph Erskine - ArkitekTur i Gästrikland och Bergslagen" rykande färsk från tryckeriet. Guiden, som har tagits fram av  Järnriket i samarbete med Bergslagssatsningen, visar dig runt till alla de hus som Ralph Erskine ritat i Bergslagen.  Läs mer om boken här.

tisdag 19 oktober 2010

Hurra för vårt museum!


Vet du om att museibyggnaden i Gävle precis har fyllt 70 år? Det var nämligen hösten 1940 som dåvarande Gävle museum slog upp portarna. Museibygget hade möjliggjorts genom en mycket stor donation som makarna John och Antonie Rettig testamenterade till Gävle stad. I donationen ingick även en stor konstsamling som utgör en viktig del av den äldre konst som finns och visas på Länsmuseet. Staden hade fått noggranna instruktioner om hur det nya huset skulle se ut. Det skulle nämligen uppföras som en kopia av Antonie Rettigs syster Sophie Louise von Plessens palats i Köpenhamn. Uppdraget att genomföra museiplanerna gick till Gävles dåvarande stadsarkitekt Sven Wranér som i nära samarbete med museets förste chef Philibert Humbla planerade byggnaden.

Det var en för sin tid mycket modern museibyggnad som premiärbesökarna mötte för 70 år sedan med stora ljusa salar, hiss och med ett värme- och ventilationssystem anpassat till de föremål som skulle förevisas där. I huset fanns även bostad för museichefen samt rustmästaren, dvs vaktmästaren som även hade till uppgift att renovera och sköta föremål i samlingarna. Då det var krigstid inreddes även ett stort skyddsrum i källarvåningen där det även fanns plats att skydda de värdefullaste museiföremålen om även Sverige hade blivit anfallet under andra världskriget. Huset uppfördes, i likhet med föregångaren i Köpenhamn, i holländsk nybarockstil med tegelfasader och branta tegeltak, men fönsterplaceringen anpassades till byggnadens funktion som museum.

Under de 70 år som gått har byggnaden genomgått några större ombyggnader samt även en tillbyggnad bakåt, men i stort sett fyller den samma funktion som museibyggnad som avsikten var från början. Skillnaden är dock att den då endast var ett museum för Gävle stad, medan den sedan 1970-talets slut är ett länsmuseum för hela Gävleborgs län. Gå gärna runt och titta på byggnaden vars fasader och interiör innehåller många spännande och intressanta detaljer.

För Länsmuseets personal, tidigare anställda, styrelse och Gävle musei vänners styrelse hölls i fredags en jubileumsfest i 1940-talsstil som hämtat inspiration från invigningsfesten för 70 år sedan. I vimlet av festklädda syntes många flugprydda herrar och damer med tidsenliga avancerade håruppsättningar. Även musiken under kvällen var hämtad från 1940-talet.

För att ytterligare uppmärksamma detta jubileum har en rad olika programpunkter för allmänheten hållits i museet den senaste tiden och ett antal till återstår under hösten, se Länsmuseets jubileumsprogram som du hittar här. Passa även på att se den fotoutställning som finns att se i en av salarna i museets bottenvåning med bilder från museibygget och hur museet såg ut när det var nytt. Där kan du även lyssna på Philibert Humblas röst som med modern teknik för första gången förts över från äldre inspelningar. Kom och möt en ovanligt aktiv 70-åring med massor av ideer för framtiden!

Grön betong på gång

Ibland får man reda på hisnande fakta som man inte kände till. Som i morse när jag hörde på radion att tillverkningen av cement står för 5% av hela världens koldioxidutsläpp! Cement är bindemedlet/klistret i betong, som för övrigt betår av sand, kalk, vatten och eventuella tillsatsmedel. Nu exprimenterar forskare i Tyskland med att fram en mer miljövänlig tillverkningsprocess. Vi önskar dem all lycka till, för många av oss byggnadsvårdare hade precis lärt oss att älska betong. Kolla t.ex. här.

måndag 18 oktober 2010

En höstresa till Gotland





I år är det 20 år sedan den första byggnadsvårdsutbildningen startade på Högskolan på Gotland vilket uppmärksammades genom ett seminarium 14-16 oktober. Före detta högskolestudenter, forskare och professorer bjöds in att föreläsa om den utveckling som skett inom kulturvården de senaste 20 åren och även ge en bild av vad som är på gång idag. Aktuella matnyttiga föreläsningar varvades med tillbakablickar till ett givande program som avslutades med en rundresa på höstfager ö.





torsdag 14 oktober 2010

På jakt

Skotten och hundskallen ekar i Hälsingeskogarnas dalgångar. Jag är på jakt i Segersta. Men varken efter älgar eller Millenium-kändisar. Jag jagar rötskadade syllstockar, flagnande fönsterfärg och trasiga takpannor på hembygdgårdens byggnader.

Kontoret är utbytt mot ett 1800-talstorp. Jag arbetar just nu med årets sista Underhålls- & Åtgärdsprogram. De måste bli klara inför årets ansökningar till Hus med Historia, så att hembygdsföreningarna får koll på vilka skador de bör söka byggnadsvårdsbidrag för att åtgärda. I morgon drar jag vidare västerut, mot nya jaktmarker. 

måndag 11 oktober 2010

Byggnadsantikvarie - att leva som man lär? Historien om ett kök. (Del 2)


Det ursprungliga köket på övervåningen.

Vårt hus byggdes som tvåfamiljhus och bestod från början av två lägenheter om vardera två rum och kök. Vid renoveringen på 1950-talet gjordes huset om till enfamiljshus och då behövdes ju bara ett av de två köken. Man valde att riva ut köket på bottenvåningen och göra om rummet till bostadsrum. Köket på övervåningen renoverades till ett för tiden toppmodernt kök med köksskåp, elektrisk spis, kylskåp och diskmaskin. När vi tog över var det i och för sig väldigt fint, men det kändes opraktiskt att ha köket på övervåningen och släpa alla matkassar dit upp. Istället började vi fundera på hur det skulle funka att ha köket därnere igen, med direktutgång till trädgården och i anslutning till vardagsrummet. Det kändes mer naturligt att ha kök och vardagsrum nere och alla sovrum på övervåningen. Men det fina 50-talsköket då? Det ville vi ju behålla. Så efter lite funderande bestämde vi oss för att flytta ner köket och återanvända köksskåpen och komplettera med nya där det behövdes. Min händige man byggde nya stommar och dörrar som komplement och idag går det inte att se skillnad på vad som är gammalt och vad som är nytt.


 Det nedflyttade köket kompletterades med nya stommar.

 När det blev färdigt går det inte att se vad som är gammalt och vad som är nytt.

Hörnet där kylskåp och skafferi skulle stå, före...

... och efter. Kylskåp och skafferi på plats.

För att hålla karaktären något sånär till 1900-talets mitt valde vi en 30-talstapet från Borås tapeter. Någon 1950-talstapet som vi gillade stod inte att finna i handeln vid den tidpunkten. Från början hade huset också haft en vedspis, och den ville vi ha tillbaka. En sotare bedömde rökkanalerna som funktionella och då var det bara att köra. Vedspis inhandlades begagnat och en murare satte in den. Den eldas så gott som dagligen hela vintern.

Hörnan där vedspisen skall stå, före...

... och efter. Eftersom vedspisen är mer förknippad mer husets nybyggnadstid 1910-tal satte vi tidstypiskt kakel med fasade kanter där. Över köksbänkarna, som mer har 1950-talskaraktär, satte vi vanligt vitt standardkakel i två rader. Spiskåpan ska målas. När vi får tid...

Men golvet då? På hela bottenvåningen låg ett jättefint parkettgolv från 50-talets ombyggnad. Kan man ha parkettgolv i ett kök? Blir det inte fult och fläckigt av spill och vatten? Och om man bevarar det, ska det i så fall oljas eller lackas? Eller skulle vi av praktiska skäl täcka det med linoleummatta? Eller skulle vi lägga in ett lättskött klinkergolv? Nej, det kändes verkligen inte lockande, varken att täcka över parketten eller att lägga ett hårt stengolv där allt som tappas går i kras och som barnen skulle slå ut tänderna mot. Parkettgolvet fick bli kvar och oljades och med facit i hand funkar det finfint. Snyggt är det också! Och med en oljning varje år till jul håller det sig bra. Repor som uppkommit ”läker” av oljan och golvet blir som nytt. I hallen valde vi däremot att lacka med en ganska matt lack. Det var lättare att sköta för stunden, men alla repor som uppkommer bli kvar och jag misstänker att i längden kommer det oljade golvet att hålla sig finare med lite underhåll.

Moderna bänksivor är ganska tjocka och har en färdiglimmad framkant. För att det skulle kännas mer tidstypiskt valde vi en tunnare variant och skruvade fast en smal eklist i framkant. Små detaljer är ofta avgörande för upplevelsen.

Resultatet? Karaktären från övervåningen är bevarad och vi har fått ett funktionellt kök. Men riktigt ”sant” är det ju inte förstås…! För då skulle köket ha varit kvar på övervåningen.

Vill du ser fler bilder på gamla kök, gå in på Byggnadsvårdarnas kökskatalog.
Diskbänkarna med marmorskivor från nybyggnadstiden fanns kvar, men kändes inte realistiska att använda i ett modernt kök. Istället fick de en ny funktion i tvättstugan.