torsdag 17 november 2016

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 5

Följande delar i följetongen om huset Spjutängs skrivs av Erika, vars familj köpte huset. Så, över till Erika:

Traktorerna körde stockarna upp över det berg där huset skall stå och vidare för förvaring på de gamla åkrarna på andra sidan berget. Då det inte finns några egentliga vägar fick vi försöka röja och fylla upp med grus och sten utifrån bästa förmåga för att marken skulle hålla för de tunga ekipagen. 


Högarna börjar växa och hjulspåren blir djupare och djupare.

När traktorerna gjort sitt och åkt hem igen lastade vi de sista, längsta stockarna direkt på pråmen och dessa lossades sedan med kran iland i strandkanten. I bakgrunden uppe på berget skall huset placeras.


Därefter återvände pråmen till Nagu och vi stod kvar med våra högar. Då kom också regnet och var precis så som regn i november är – iskallt, intensivt och genomträngande. Hjulspåren efter traktorerna förvandlades till leriga kratrar och det fordon vi hade till vårt förfogande var en fyrhjuling. Max två stockar i taget kunde vi dra de ca fyrahundra metrarna över berget och framför fyrhjulingen gick en svallvåg av lera. Både vi och stockarna var genomblöta och täckta av lera, men tillslut låg virket där det skulle och skyddat från eventuellt högvatten som skulle kunnat ha dragit med sig någon mellanvägg ut till havs eller så.


När detta var avklarat lämnade vi huset åt sitt öde över vintern och åkte hem och samlade krafter till våren då arbetet skulle dras igång på riktigt.


Tidigare samma år, medan vi var på Åland och huset var under nedplockning i Torsåker, hade vi börjat gjuta grunden. Vi hade några år tidigare gift oss och då önskat oss lecablock till bröllopspresent, även om det rätta huset då ännu inte dykt upp. Således hade vi nu material att börja jobba med och det hela kändes mycket spännande. Då grunden är murad på berg som är ojämnt fick vi bygga formar för att få ett plant underlag för lecablocken att stå på.



Klart för huset att komma! Vid lämplig lucka i schemat skall grunden rappas. Jag försökte i ett tidigt skede föreslå att vi skulle gräva fram stenblock ur marken och sedan försöka rulla dem på plats för att få en fin gammaldags stenfot, men märkligt nog var responsen på den idén tämligen ljummet från dem som skulle göra grovarbetet. När man väljer en plats som den vi gjorde får man ibland vara beredd på att få ge avkall på den lösning som hade varit den optimala ur byggnadsvårdshänseende och istället göra så gott man kan utifrån de förutsättningar man har.

Våren övergick till sommar och vi var mer än laddade för att huset skulle vara klart att hämta hem så vi skulle få köra igång med det projekt vi fantiserat och drömt om i så många år. Men det var också nu vi började få signaler om att något höll på att gå väldigt, väldigt fel borta i Torsåker.

fredag 11 november 2016

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 4

I del tre skrev jag om husets nya ägare, Erika från Åland med familj. Här följer Erikas egen berättelse om huset:

För min del började mötet med gården Spjutängs vid en helt annan tid, på en helt annan plats och med ett helt annat första intryck. Jag och min familj bodde då på en liten ö, Sottunga, vilken är Finlands minsta kommun med ca 80 invånare. Jag hade en tomt på en ännu mycket mindre ö i kommunen, Finnö, en plats där främst lotsar hade bott sedan sent 1600-tal och där det vid den tiden fanns två fast boende- min mormor och morfar.

Vi hade en dröm om att även vi skulle kunna bo där året om med våra barn och djur och således började vi vår jakt på det ultimata huset. Att bygga ett hus på en plats där alla gårdar är gamla och miljön längs den gamla farleden är viktig att bevara, kräver viss eftertanke. Mina föräldrar hade på 80-talet flyttat ut en gammal skolbyggnad åt sig, så tanken att flytta ett gammalt hus har alltid funnits med. Vidare visste jag att det svåraste är transporterna av material – först över vattnet och sedan upp på land där det enda fordon som fanns var min morfars gamla Grålle. Det finns inte heller några egentliga vägar utan bara bredare stigar. Detta gjorde att det inte i första hand är storleken på huset som är problemet, så man kan lika bra ta ett större när man ändå tar sig an ett dylikt projekt.

Jag började alltså söka på Blocket efter en timmerstomme. Detta var slutet av 2007 och då var nedplockning av gamla hus ett inte lika vanligt fenomen som jag upplever att det är idag. Samtidigt skall man minnas att flyttning av hus ingalunda var ovanligt förr i värden – på Finnö finns ett hus som är flyttat några kilometer över land då det sägs att mamman i huset var rädd att barnen skulle drunkna då det stod så nära vattnet... I februari 2008 hittade jag vad jag sökt – en fantastisk bild av ett stort hus, inte alltför långt bort och där nedplockning ingick i priset – alla de kriterier vi var beroende av! Det var första gången vi såg Spjutängs.


Hur kan man inte älska detta?

Huset såldes av ett ombud som även skulle ombesörja nedplockningen. Jag ringde upp och vi gick noggrant igenom allt väsentligt – hur huset skulle märkas, vilka delar som skulle ingå samt tidsplanen för det hela. Allt lät mycket bra och vi åkte till Torsåker för att titta på huset. Psykologiskt nog fick vi först följa med hem till en man som ägde ett snarlikt hus i närheten, mycket pietetsfullt renoverat. Jag antar att vi var fast redan där. Det som mötte oss sedan var inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Med risk för att låta naiv hade jag inte förstått att bilden i annonsen var ca 100-år gammal...


”Eh, jaha... Hej...”

Som tidigare visats i bloggen var huset bitvis väldigt skadat. Vatten hade runnit genom taket och ut längs väggarna på flera ställen på husets långsidor. Gavlarna var däremot oskadade. Att stiga in där och känna historien svepa över en, se dessa vackra salar, alla färger, golvens otroligt breda plank och trappräckets vackra form var både andäktigt och hjärtskärande i sitt förfall. Det var helt enkelt en för stor utmaning för att motstå!


Ett nitiskt öga kunde ana några mindre skavanker.


Flera av originaltapeterna hade målats över med vit färg, tex så fanns inte den vackra tittskåpstapeten kvar längre.

Ombudet berättade att det fanns en annan familj som var intresserade av att flytta huset med sig till Tyskland och de stod före oss i kön, så vi skulle få invänta deras beslut innan affären var klar. Lyckligtvis tänkte de om och plötsligt fann vi oss mitt i vad som skulle bli ett projekt för resten av våra liv och troligtvis även helt överraskande våra barn och barnbarns.


Till sommaren lejde vi ett par stockbilar för att få hem huset och allt lastades av i hamnen på Sottunga. Folk gick typ man ur huse för att bevittna detta stolleprov, men alla hjälpte till med att lyfta och bära och ge goda råd där de flesta (läs samtliga) omfattade en dunk bensin och en tändsticka eller två...


”Ett vansinnigt projekt men alltid stimulerande när det händer något!”

Nu återstod bara att tänka ut hur vi skulle få alltihop över vattnet till Finnö. Efter ett tags letande hittade vi en man med en liten pråm i Nagu, i den finska skärgården. Bara resan till Sottunga tog 14 timmar, så halva kostnaden blev så att säga framkörningsavgiften. Otroligt duktig var han iallafall och tillsammans med några lokala inhyrda bönder, med god kontroll över sina traktorer, genomförde vi transporten under tre dagar i november 2008. Så fint väder vi hade då har jag varken förr eller senare upplevt i november!


”Låt oss inte möta Silja Europa.”


Lite drog vi efter egen båt. En försvårande omständighet var att vi måste korsa två farleder – men här hann vi ju hur bra som helst, något som var tur för min pappa som sitter längst bak på pråmen. Hoppas bara lasset klarar svallen också...


Bogserbåten knuffar pråmen på grund för att landgångarna ska ligga så stilla som möjligt och traktorn med lass inte skall falla i sjön. Nåja, det gick ju bra som sagt!

I land kom vi och härifrån var det bara att kavla upp armarna och börja bygga!

måndag 7 november 2016

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 3


Jag kunde inte släppa huset. Varje gång jag hade vägarna förbi gården gick jag upp på tomten och fotade huset. De blev några foton genom åren, det sista taget våren 2007. Det hände inte så mycket med huset under de här åren, glädjande nog. Naturligtvis förbättrades inte skicket, men det såg heller inte ut att försämras i den takt man kanske skulle kunna vänta sig. Fotografierna hade jag uppnålade på anslagstavlor på mitt kontor under flera projektanställningar runt om i landet. Spjutängs var med mig i tankarna i både Jönköping och i Falun.


När jag for förbi gården sommaren 2008 var huset borta. - Jahaja, rivet då, tänkte jag med ett litet styng av sorg i hjärtat.

Idag är platsen igenvuxen, och vet man inte sedan tidigare att det funnits en gård där, är det rätt svårt att ana det idag.

Men! En ruggig novemberdag 2013 ringde telefonen. I andra änden av luren presenterade sig en Erika från Åland. Hon berättade för mig att hon och hennes familj hade köpt Spjutängs 2008, och att de nu var i färd med att bygga upp huset på en liten, liten ö i den Åländska skärgården! Sällan har väl ett samtal gjort mig så uppåt som detta! Vi pratade länge och väl och vi lovade varandra att vi skulle hålla kontakten. Men åren gick. Jag undrade ofta hur det gick med huset för Erika och hennes familj. I våras hittade vi så igen varandra och... nu vet jag hur det går...

I de följande inläggen kommer Erika själv att berätta om sin familjs resa tillsammans med huset från Torsåker! En resa som rymmer l i t e mer än en renovering av ett gammalt hus... Hennes första inlägg kommer på fredag.

Stay tuned!

måndag 31 oktober 2016

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 2

I del ett berättade jag om hur det gick till när jag fick uppdraget att dokumentera gården Spjutängs i Torsåker. I inlägget berättade jag också lite om husets sentida historia och sista hyresgäst.

Nu ska ni få hänga med in i huset, så som det såg ut den sista maj 2005 då jag besökte gården.


Detta är farstun med en äldre färgsättning, blandad med tapeter från 1950-talet. Dörren till vänster leder in till den nedre salen och dörren till höger till en liten kammare på gaveln.




Köket, med inredning från cirka 1930-1940-talen. Svårt märkt efter sotelden som bröt ut där i början av 1990-talet. Täljstenskaminen som installerades på vedspisens plats efter sotelden hade troligen haft en annan placering i huset tidigare.


Nedre salen upptog nära på en tredjedel av bottenvåningen. Här fanns en öppen spis i avsaknad av omfattning. Den översta gröna tapeten är från 1880-talet. Vad gäller den undre tapeten har min kollega Ingela Broström, en av Sveriges främsta tapetkännare, kommit med intressant information inför inlägget. Hon berättade för mig att tapeten är tryckt av L.W. Norling i Jönköping. Det visste hon eftersom museet för ett antal år sedan hade fått in en ultramarinblå variant på rosarött genomfärgat papper, med Norlings tillverkarstämpel. Tapeten hade suttit i gården Ers-Lars i Åsbyggeby, den gård som flyttades till Kramforstrakten av Träakademien för ett antal år sedan. Den tapeten kan ni se här.
 
Den stenimiterande tapeten är tryckt på ett trämassehaltigt papper, en typ av papper som gör entré på tapetmarknaden kring 1860. All denna fakta pekar på att den undre tapeten var den allra tidigaste i rummet.
 


Överst syns trapploppet upp till övervåningen sedd från öppningen in till den nedre salen. De panelade väggarna hade flera olika kulörer, bland annat i kimrök. Väl uppe på övervåningen möttes jag av ett mycket tjusigt trappräcke. Faktiskt ett av de finaste jag skådat.


I den övre hallen fanns uppgången till den oinredda vinden.




Det här rummet på övervåningen hade ursprungligen sträckt sig över hela bredden på huset. Det måste ha varit en sal det också. Under sen tid, troligen under mitten av 1900-talet, hade rummet delats av på mitten med en vägg. På den ena sidan väggen fanns det här platsbyggda träskåpet med tjusigt krön, och på den andra sidan fanns en vitglaserad rund kakelugn med ett liknande krön. På golvet invid skåpet fanns en gjuten platta med inristningen "10 nov 1953". Kanske datumet hörde ihop med övrig omdaning av salen?
 
I rummet med träskåpet fanns flera synliga tapetlager. Underst, till höger invid dörromfattningen, syns den äldsta tapeten från cirka 1860-talet. Tapeten med blå blommönster på ofärgad botten är från cirka 1880-talet. Över den skymtar en beige stilig tapet i wienerjugend, cirka 1910-tal. Överst fanns den beigeblå historiserande tapeten från cirka 1940-1950- talet, sannolikt tillkommen då den ursprungliga stora salen delades av.
 

Det bäst bevarade rummet i hela huset var salen på övervåningen. (Och nu är vi uppe i t r e salar/stora rum!) Där pryddes väggarna av så kallade tittskåpstapeter, populära under 1860-talet. Tapeten är handtryckt och Ingela Broström berättade att den troligen hade tillverkats vid någon av de stora tapetfabrikerna i Frankrike. I den byggnadsminnesförklarade gården Erkas, bara någon kilometer från Spjutängs, finns en tapet med jaktmotiv i ultramarinblått som är snarlik den här grå. Ingela tror att den högst sannolikt trycktes vid samma franska fabrik som Spjutängstapeten. Troligen ritades de båda tapeterna till och med av samma mönstertecknare, enligt Ingela! (Ni hittar tapeten från Erkas på sidan 154 i Tapetboken, vilken är skriven av Ingela Broström och Elisabeth Stavenow Hidemark 2004).
 
Ytskikten som fanns bevarade i den här salen 2005 var alltså de ursprungliga från 1860-talet! Tänk om man finge resa tillbaka i tiden så att man fick vara med när de båda gårdsägarna beställde sina tapeter. Kände de rent av varandra? Varifrån hämtade de sin inspiration? Var det de själva som inredde sina gårdar eller anlitade de målare/tapetserare, precis som gårdsägarna i Hälsingland ofta gjorde?





Trädgården och uthusen, sedda från huvudbyggnaden. Ladugårdsbyggnaden hade tidigare haft en u-form, men mittdelen hade rivits, eller rivit sig själv... På gården fanns även en jordkällare. Vid mitt besök vippade några liljor, rester från den forna trädgården, i det höga gräset runt huset.

Gården inramades av en hög syrénhäck, det var knappt att huvudbyggnaden syntes från byvägen!

På den undre bilden syns utsikten från gården, ut över öppna landskap och gårdar i grannbyn.





Det kanske inte är helt lätt att förstå husets dåliga skick, utifrån fotografierna jag visar här. Det ser kanske inte s å illa ut. Men huset hade, som jag skrev i förra inlägget, mycket omfattande skador orsakade av eftersatt underhåll. Det fanns flera hål i taket, vilka gett stora skador på både takkonstruktionen och timmerstommen.Timret var inte bara murket, på vissa håll var det helt bortrötat! Rummet där Klingen hade bott har jag av någon slags hänsyn till hans ande valt att inte visa alls här. Lägg på detta till att det bott en m ä n g d katter i huset, och ni får en ungefärlig bild av husets skick...

Ägaren skulle riva huset, men berättade för mig att han ändå ville prova möjligheten till en försäljning först. Han hade en annons ute för nedmontering och flyttning av huset. Vanligtvis brukar jag inte ha svårt att se möjligheter i förfallna hus. Men här var det faktiskt svårt, förfallet hade gått så långt.
 
För första gången (i min då rätt unga karriär inom byggnadsvården) tänkte jag att en rivning vore det mest rimliga...


tisdag 25 oktober 2016

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 1

Jag ska berätta om en byggnadsdokumentation som jag gjorde för över 10 år sedan. En historia om ett hus, där jag kom in först på slutet. Eller kanske var det bara början? Jag ska berätta hela historien, men ni får ge er till tåls, för den kommer nog att kräva några inlägg. Här kommer del 1!

Under våren 2005 fick jag i uppdrag att dokumentera en gammal Bergsmansgård i Torsåker. Spjutängs, som gården hette, skulle på grund av sitt nedgångna skick rivas. Byggservicekontoret på Hofors kommun hade ålagt fastighetsägaren att bekosta en dokumentation innan rivningen. Jag åkte till Torsåker och träffade fastighetsägaren på plats. Trots ett ofantligt förfall kunde jag som byggnadsvårdare med lätthet ändå se den forna storheten i detta hus. En stadig, maffig bergsmansgård, uppförd 1852 och bebodd ända till 2002. Jag hade inte utrymme i min dokumentation att forska vidare djupt i husets tidiga historia, men ägaren berättade lite av husets sentida historia för mig.


Redan då han köpte fastigheten 1965 ansåg han att jobbet med att få huvudbyggnaden i skick för permanentboende skulle vara allt för omfattande. (I köpet hade även ingått en annan fastighet, och det var där han bosatte sig med sin familj.) Under 1960-talet hyrde han ut Spjutängs under somrarna. Under mitten av 1970-talet blev han kontaktad av en avlägset bekant. Mannen frågade om han kanske kunde få bo i köket på Spjutängs under sommaren? Jo, så blev bestämt. Anders Kling, eller Klingen som han kallades, kom dock att bli kvar i huset långt längre än den sommaren. I närmare 30 år bodde han där, och ägaren berättade för mig att han aldrig hade haft hjärta att köra ut honom därifrån.

Klingen var känd för Torsåkersborna som ett original. I sin ganska ensligt belägna bostad levde han ensam med sina katter, med skogen inpå knuten. Spjutängs historia kunde ha slutat i och med den soteld som bröt ut i köket under början av 1990-talet. Brandmännen fick slita ut vedspisen för att komma åt brandhärden. Lyckligtvis kom inte Klingen till skada, utan bodde kvar i huset som nu hade ett mycket sotigt kök. Efter brandincidenten installerades en täljstenskamin på den gamla vedspisens plats. På kaminen värmde Klingen sin mat och sitt vatten. Kaminen hade troligen stått i någon av husets två stora salar tidigare, vilken är dock oklart.


2002 hämtades Klingen från sitt hem, då hans hälsa kraftigt hade försämrats. Fram till dess hade han bott i en liten kammare på övervåningen. Yttertaket stod mer eller mindre öppet på några ställen, vissa av fönsterbågarna saknade fönsterglas. Hela huset förutom kammaren stod ouppvärmt. Inget rinnande vatten fanns i huset. Bara ett halvår efter att Klingen flyttats till ett äldreboende, gick han bort. Sedan dess hade ingen rört huset. Det var den miljön jag steg in i den där soliga majdagen 2005.



onsdag 13 juli 2016

På prästhelg vid Kråköns kapell


Kapellklockans spröda klang sprider sig över fiskelägets rödmålade stugor och båthus när ringaren i jämn takt drar i det grova repet. Det är andra ringningen nu och bara en liten stund tills gudstjänsten i det gulmålade fiskarkapellet ska börja. Båtarna med tillresta besökare har anlänt och allt fler personer kommer gående längs de krokiga stigarna som leder fram till öns kapell. Det är början av juli, en fantastisk molnfri sommardag och på nästan alla flaggstänger vajar blågula flaggor. Så är det dags för tredje ringningen och nu letar sig öborna och besökarna uppför trappan och in i kapellet där de gamla bänkarna återigen får göra tjänst när den årliga sommargudstjänsten hålls. Det blir nästan fullsatt. I år leds gudstjänsten av en diakon och på kapellets orgel hörs organisten framföra traditionella sommarpsalmer. Det lilla altaret är prytt med vaser med nyplockade sommarblommor. Några sommarflugor har irrat sig in genom kapellets öppna port och letar förgäves efter någon alternativ väg ut. Det är prästhelg på Kråkön i Hudiksvalls skärgård en strålande julidag sommaren 2016.
 






Det är inte bara årlig prästhelg, det är också en särskild högtidsdag detta år då Kråkö kapell fyller hela 280 år. Det var nämligen 1736 som den välkände prästen Olof Broman tog initiativ till uppförandet av ett kapell för fiskarbefolkningen på ön. Kapellet timrades upp intill kyrkan i Hudiksvall och transporterades sedan ut till ön där det sattes upp. Och sedan dess har det utgjort en viktig mötesplats för öbornas kyrkliga verksamhet, men även blivit mycket av en samlingspunkt och en gemensam angelägenhet för hela fiskeläget. Direkt efter gudstjänsten hålls kapellstämman, det årliga möte då viktiga frågor som rör kapellet behandlas.
 












Efter gudstjänsten och stämman är det dags för allmänt kaffekalas. Detta år bjuder ett äldre par alla prästhelgsbesökare på fika, då det i år har gått 60 år sedan paret möttes. För övrigt är det samme man som år efter år kör en av båtarna som skjutsar besökare till ön vid prästhelgen. Kaffet står uppdukat på gistvallen där fiskenäten tidigare torkades och här blir det tillfällen till samspråk en stund med andra besökare. Någon har återvänt till Kråkön för att på nytt få uppleva sin barndoms miljöer från 1940-talet, några är som jag tillfälliga besökare på ön, men merparten hör hemma på Kråkön sommartid. De flesta stugorna i detta fiskeläge innehas fortfarande av ättlingar till de fiskare som bodde och var verksamma här halvårsvis under 1700- och 1800-talet.
 
 


Den främsta orsaken till att jag var med vid denna prästhelg är att vi nu håller på att avsluta arbetet kring fiskarkapellen i Gästrikland och Hälsingland som vi har berättat om vid flera tillfällen här på bloggen tidigare. Det gör vi bland annat genom att komplettera med att ta en del nya foton som vi förhoppningsvis kommer kunna få användning av i den bok om fiskarkapellen i Gästrikland och Hälsingland som kommer att komma ut i slutet av 2016. Vi vill dock redan nu bjuda på några bilder från denna minnesvärda prästhelg.
 
Vill du också uppleva en traditionell prästhelg vid någon av dessa fiskarkapell? Passa på att gör det nu under sommaren då de oftast anordnas på helger fram till mitten av augusti. Tider annonseras vanligtvis på församlingarnas hemsidor i Hudiksvall, Söderhamn eller Gävle. En del fiskarkapell kan nås med bil, medan andra bara är tillgängliga med båt, men kyrkan brukar då i de flesta fall ordna någon form av båttransport, men plats måste då bokas innan. Annars är öarna och fiskarkapellen väl värda att besöka oavsett om det är prästhelg eller inte - riktiga sommarparadis så här års!