onsdag 26 april 2017

Fler fiskarkapell i sikte!

Teckning av Gunnar Erkner föreställande Skags kapell i Ångermanland.

Som vi har berättat om tidigare här på bloggen avslutades vårt projekt om fiskarkapellen i Gästrikland och Hälsingland med utgivningen av en bok i december ifjol med titeln Fiskarkapell i Gästrikland och Hälsingland. Men arbetet med fiskarkapellen längs norrlandskusten är egentligen bara påbörjat. Nu har Länsmuseet Gävleborg och Hälsinglands museum tillsammans med Murberget Länsmuseet Västernorrland fått i uppdrag av Härnösands stift att genomföra en motsvarande genomgång om fiskarkapellen i Medelpad och Ångermanland.

Kopplingarna till Gävleborgs län är många då de i ett antal fall var gävlefiskare som var med och uppförde de äldsta bevarade kapellen även i dessa områden från 1600-talets början och framåt. I Medelpad finns fyra bevarade kapell och i Ångermanland hela 14 stycken. Dessutom finns ett antal kända platser där det tidigare har funnits kapell och de kommer att studeras närmare av Ola George vid Murberget och Länsmuseet Gävleborgs arkeolog Bo Ulfhielm.

Lars Nylander berättar om kapellprojektet vid informationsmöte i Härnösand.
 


För några veckor sedan bjöd Härnösands stift in till informationsmöten i Härnösand och Örnsköldsvik för företrädare för kapellen där Lars Nylander från Hälsinglands museum och jag medverkade tillsammans med stiftsantikvarie Linnea Skog. Vi berättade om hur vi arbetat i Gävleborgs län och hur arbetet är tänkt att läggas upp i Västernorrland. En stor del av arbetet består i att samla information om varje kapell och fiskeläge och det gör vi nu genom arkiv- och litteraturstudier, intervjuer och platsbesök. Vi kommer även göra några dendrokronologiska undersökningar, dvs årsringsdateringar, för att ta reda på när virket som ingår i några av kapellen fälldes och därmed förhoppningsvis kunna fastställa när byggnaderna är uppförda.

I arkiven finns mängder med material om fiskarkapellen som vi nu går igenom.
 



Det är verkligen intressant att få fortsätta att fördjupa sig i detta ämne och möta personer med stor kunskap om de olika kapellen och som ägnar mycket tid åt att vårda dessa välbevarade kulturmiljöer. Nu under våren går vi genom material om kapellen i arkiv och litteratur. I sommar och höst kommer vi att besöka kapellen i Medelpad och Ångermanland och vi kommer fortlöpande att berätta mer om detta projekt här på bloggen.

måndag 6 mars 2017

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 7

Erika ger oss en ny del i följetongen om gårdens Spjutängs från Torsåker, som håller på att byggas upp på en liten, liten ö i Ålands skärgård:
 
Stock för stock. Sommar efter sommar. Sakta men säkert. Den som lever får se... Hur det nu var, men mer och mer av huset tog form, lite för varje säsong.
 
Från försommarens ljusa nätter till augustis månklara. ”Bare dra på, bare stann inte”.
 
Första våningen började ta form och vi lekte med tanken att smacka på ett tak och göra oss en enplansvilla (som dröm var den vacker att få)...
 
Stora delar av våning ett var fin, men på baksidan av huset fick vi skarva i med nya stockar, vilket inte var optimalt då likvärdiga dimensioner inte stod att finna i våra trakter.
 
Men vädret och utsikten kunde man inte klaga på!
 
Ju fler stockvarv som byggdes på desto trixigare blev det att få dem på plats. Efter några tacksamma varv med kortare bitar - ibland för att halva stocken varit rutten och fått kapats och ibland på grund av många fönstergluggar - kom det tyngre sektioner där stockarna var i fullängd och otroligt tunga. Med stag och rep att förankra ena änden med under tiden den andra drogs upp gick det att lösa. Stor försiktighet fick iakttagas när stocken nådde krönet och skulle läggas på plats, så den inte fick för mycket fart och fortsatte över kanten in i grunden tillsammans med den som hade i uppgift att få stopp på den. 
 
Och kändes det lite vanskligt på våning ett så var det ännu mer spännande på våning två! Nedan kan man se hur mycket av stockarna som fått bytas. Lite som ett snyggt lapptäcke! Eller i alla fall ett lapptäcke...
 
Och varje år var det som om hösten kom som en överraskning! Skolan drog igång, väskorna packades, vatten och el stängdes av inför vintern. Skärgården blir plötsligt lugn och tyst och trots att man lovar att man ska komma ut redan till helgen, ja till alla helger faktiskt, så är det som en vilsam dimma lägger sig över en, där man går hemma i trädgården och har förträngt allt vad hårt kroppsarbete vill säga. En liten kopp kaffe i höstsolen är det tyngsta lyft man överväger att göra. För man vet – att innan nästa vår har kommit är man ändå där i tanken mer och mer för varje dag, med nya idéer och listiga lösningar på hur allt skulle kunna göras på ett ännu bättre sätt.

Jag avslutar med en bild på hur vi insåg att färjan strax skulle gå, mitt när det var som roligast, så den stocken hängde kvar tills vi återkom en helt annan årstid...
 
 


tisdag 21 februari 2017

Dags för 2017 års bokrea - vi tipsar!



Då har det blivit dags för årets bokrea och traditionsenligt har vi fördjupat oss i bokhandelskedjorna Akademibokhandeln respektive Ugglans färggranna bokreakataloger för att kunna tipsa er om lämpliga böcker inom följande ämnen: Kulturhistoria, byggnadsvård och annat med koppling till äldre hus och boende. Till att börja med måste vi konstatera att årets utbud inte innehåller så många titlar inom just dessa ämnesområden. Flest hittar vi faktiskt inom barnboksgenren så därför börjar vi med dessa:

En riktig klassiker återfinns i år i båda reakatalogerna – Elsa Beskows rimsaga Hattstugan. En annan författare och tecknare med karaktäristisk stil med är Jan Lööf och hos båda kedjorna finns hans nya seriebok När Felix blev stor där läsarna åter får bekanta sig med Lööfs välkända hus och stadsmiljöer. På Akademibokhandelns rea hittar vi även Eva Staafs Tilly som trodde att som handlar om hur olika förhållanden barn kan ha hemma där de bor, men även Stina Wirséns Vems hus? Som är en interaktiv utfällbar bok med tillhörande pappfigurer.


De lite äldre barnen som söker mer spänning kan hos Akademibokhandeln införskaffa Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård, ett viktorianskt äventyr på ett engelskt gods. För de som föredrar att skapa sina egna världar och städer i datavärlden erbjuder samma kedja boken Minecraft som ger tips och idéer för alla spelglada. De som istället hellre läser om verkliga miljöer, varav många även är skapade av människan, uppskattar kanske Mickael Hoffmans Världens 100 underverk som finns i både katalogerna eller Ugglans Världens underverk: Hur de skapades och hur du tar dig dit av Jheni Osaman.

Författaren Carla Lind tar med läsaren på en rundtur till 40 spännande hus i den engelska boken The Wright style: The interiors of Frank Lloyd Wright vilken ingår i Akademibokhandelns reautbud. Den som gillar övernaturliga skildringar med koppling till gamla slott och borgar kan nu köpa Mystik på svenska slott: nutida spökupplevelser av Amelie Ehrensvärd Cardell och Susanne Martinelle som ingår i båda katalogernas reautbud. En betydligt bredare skildring är Sveriges historia, ett bokband i åtta delar som spänner över perioden 13 000 f.kr. till 2012 och finns tillgängligt hos båda kedjorna. Detta gör även historikern Dick Harrisons skrift Upplev Sveriges historia: en guide till historiska upplevelser i hela landet.



Som vanligt finns det även lokala utbud på bokrean och i vissa fall fler titlar i begränsade upplagor. I vårt län finns Akademibokhandeln i Gävle, och Sandviken medan bokhandelskedjan Ugglan finns representerad i Ljusdal, Hudiksvall, Bollnäs, Söderhamn och Valbo. Lokala bokreor kan även finnas på antikvariat, museibutiker och andra platser där böcker säljs. Lycka till på bokrean!

fredag 10 februari 2017

Stenmosaiker av konstnären Sture Wikström i Gävleborgs Sparbank, Nygatan 26

Jag har många gånger beundrat den väldiga väggreliefen i sten som finns i gatulokalen på Nygatan 26 i Gävle. Verket gör intryck genom både material, kulörer och motiv. Hela lokalen är spännande. Men vad har verket och lokalen för bakgrund? Författaren och lokalhistorikern Birgitta Lundblad kan historien. Över till Birgitta:

Fastigheten Sälen 1 som den ser ut idag. Foto: Ulrika Olsson, Länsmuseet Gävleborg

Genom fönstren på Nygatan 26, ursprungligen lokal för Gävleborgs Sparbank kan ett drygt 20 m långt konstverk ses. Flera frågor har kommit om detta konstverk, vilket föranlett en sammanfattning av bankens historia och uppgifter om väggreliefen av västervikskonstnären Sture Wikström.

Sparbankshuset vid Stortorget är verkligen ett riktigt bankpalats! Foto: Ingela Broström, Länsmuseet Gävleborg.


Gefle stads sparbank startade 1824 på initiativ av Per Ennes, som en av Sveriges första sparbanker. Lokalerna fanns då och fram till stadsbranden 1869 i Rådhuset. Efter några år i olika lokaler, bl a på Slottet, beslutade bankens styrelse att bygga ett eget hus vid Stortorget. I styrelsen ingick dåvarande stadsarkitekten Erik Alfred Hedin. Han fick uppdraget att ta fram programskiss och handlingar till en arkitekttävling och fick här sedan flera anmärkningsvärda roller − agerade som beställare, prisdomare samt byggherrens och stadens kontrollant. Arkitekterna Aron Johansson och Johan Laurentz, Stockholm, samt Fredrik Olaus Lindström, Gävle, inbjöds att delta i tävlingen. Aron Johansson inlämnade två förslag till bankbyggnad, varav ett godkändes av styrelsen. Han hade tidigare bl a ritat Riksbankshuset och Stockholms stads sparbank samt Riksdagshuset. Bankhuset vid torget i Gävle stod klart 1899.

Fastigheten Sälen 1 på Nygatan 26. Huset uppfördes 1870 och som revs 1959. Foto från 1959 ut Kommunarkivets samlingar.


Fastigheten Sälen 1, på Nygatan 26 inköptes 1952. Byggnaden, ritad av länsmurmästare N G Runer och uppförd 1870, revs 1959 för att ge plats för ett nybygge. Uppdraget att rita den nya bankbyggnaden gick till arkitekt Sten Dalén med eget arkitektkontor i Gävle och deltidsuppdrag som stadsarkitekt i Sandviken, Hofors, Storvik, Ockelbo och Valbo. En femvåningsbyggnad med en vinkelbyggnad i fyra våningar förutom bottenvåningar uppfördes. Till fasadbeklädnad valdes italiensk klyvmarmor. En tävling utlystes för dekoration av banklokalen och konstnären Sture Wikström utsågs till vinnare.

Konstnären Sture Wikström (1921−1993) var en målare och grafiker med studier vid Konstfackskolan i Stockholm, Ecole National Supericure des Beaux Arts i Paris, samt Konstnärsakademierna i Leningrad och Ravenna. Wikström har utfört ett stort antal offentliga utsmyckningar med monumentala mosaikarbeten på flera orter i landet, exempelvis i Västervik, Huskvarna, Kalmar, Borås, Jönköping, Linköping och Göteborg.

Stenmosaiken i Gävleborgs Sparbanks tidigare lokaler på Nygatan 26. Foto: Birgitta Lundblad.

Konstverket i Gävleborgs sparbank invigdes den 5 december 1961 och bestod av en 22 m lång mosaik, som initialt täckte hela den östra väggen. Den är murad av italiensk klyvmarmor med en ljus levande brottyta, som blev utgångspunkten för konstnärens arbete. Konstverket visar länets olika näringar med jordbruk, sjöfart, handel samt industri och är tillverkat av olika stenarter och glas. De olika kompositionerna bakades in i ”kakformar” av järnband, som tillverkades i ateljén på hemorten och sedan i sina olika delar skruvades fast i banklokalens vägg. Tekniken hade Wikström lärt av den norske konstnären Sigurd Winge. I samband med ombyggnader har delar av väggreliefen flyttats till två angränsande rum.

Till hjälp med alla arbeten hade Sture Wikström sin fru Ann-Marie Ekbom-Wikström, född 1925, också konstnär. Under arbetet med mosaiken i Gävle pågick en utställning med målningar hos Dal-Erik (Galleri Svarta katten).

Banken stannade kvar i lokalerna till 1978 då den flyttade till Gevaliapalatset, hörnet Nygatan/Kungsgatan, där den fortfarande finns. Ägarbilden har dock sedan dess avsevärt förändrats, och banken har genom åren haft ett flertal namn. Sedan 2006 heter den Swedbank.

Sälen 1 såldes 1979 till Hyresgästernas Riksförbund och har sedan genomgått flera om- och tillbyggnader, bl a utbyte av fasadmaterial, som inte hållit för påfrestningar. Ägare sedan 2003 är Svedinger Fastigheter AB.
Två av väggdekorationerna vid entrépartier på Jernvallskolan i Sandviken. Foto: Bosse Hedblom.


I Gästrikland finns ytterligare fyra konstverk av Sture Wikström, varav tre 45 kvadratmeter stora väggdekorationer ovanför ingångar vid Jernvallsskolan i Sandviken, 1965.

Väggdekoration i entrén i Hofors sjukhus. Fotografen är okänd, bilden är lånad från boken "Sture Wikström: Hans konst och gärning" skriven av Ann-Marie Wikström år 2000.

En hel väggdekoration med stenmosaik finns dessutom i Hofors sjukhus entré (nuvarande Hesselgrenska äldreboendet), donerad 1970 av SKF i anslutning till husets invigning. Priset för konstverket utgjorde 12 000 kr.

Referenser:

Samtal 2016 med Ann-Marie Ekbom-Wikström och arkitekten Gunnar Gustafsson

Samtal med Kulturförvaltningen, Region Gävleborg

Gävle kommun, Lantmäterienheten: Utdrag ur fastighetsregister

Lantmäteriet: Fastighetsregister

Wikström, Ann-Marie, 2000: Sture Wikström – Hans konst och gärning. Västervik

Tidningsartiklar

lördag 4 februari 2017

Ljusdals främste köpingekännare 2017 korad!

Jan Hedlund, Christer Sundström och Berndt Svedjebäck vid prisutdelningen.

Nu är det klart: Ljusdals främste köpingskännare 2017 heter Christer Sundström!

Christer, som tidigare även deltagit som berättare i den kulturhistoriska festivalen och delat med sig av sina minnen från Sundströms konditori och konditori Finess, var i år en av 17 finalister i tävlingen "Det hvar på köpingen". Arrangemanget, som hölls inför intresserad publik i stora salen på Ljusdalsbygdens museum, inleddes med presentation av de rätta svaren i bildgåtan. Sedan var det dags för själva finaltävlingen som bestod av 15 kluriga 1X2-frågor med koppling till Ljusdals centrums kulturhistoria.

Finalisterna var rejält laddade inför finalen.
Vissa av frågorna krävde en hel del funderingar.
 
Efter fikapaus och rättning, visades en kortfilm från sommarens festival och sedan var det dags att avslöja namnen på vinnarna. I år blev det delat på andra plats mellan Jan Hedlund och Berndt Svedjebäck och därmed utsågs ingen tredjepristagare och vinnare blev alltså en nöjd Christer Sundström som förutom äran och titeln som köpingskännare även förärades blommor och ett bokpris. Alla pristagare och övriga finalister fick sedan välja någon passande vinst.
 
Vinsterna pristagarna och de övriga finalisterna fick välja bland.


Tack till både publik och åhörare och stort Grattis till våra pristagare!

fredag 3 februari 2017

Vem vet mest om Ljusdal 2017?

Intresset för att delta i bilgåtan växer för vart år. Foto från skyltsöndagen 2016.


För sjunde året i rad är det nu åter dags för final i vår bildgåta "Det hvar på köpingen". Tävlingen inleddes vid skyltsöndagen på första advent ifjol och pågick till den 10 januari i år. De som ville delta inhandlade ett tävlingshäfte och själva bildgåtan gick sedan ut på att känna igen och lokalisera 24 byggnadsdetaljer inom den ursprungliga gränsen för Ljusdals köping, dvs Ljusdals centrum. I år hade hela 17 personer som lämnat in tävlingshäftet samtliga rätt och alla dessa har nu bjudits in till finalen som tävlande.

All finalister får efter finalen välja en kulturhistorisk vinst i vårt glasskåp.


Finalen avgörs genom 15 stycken kluriga 1X2-frågor som handlar om händelser, företeelser, hus och personer med koppling till Ljusdals köping. Frågorna kan lika gärna beröra händelser från i år som saker som ägde rum för 120 år sedan. Frågorna är utformade så att även åhörarna får chans att lära sig saker om Ljusdals kulturhistoria. Den med allra flest rätt koras till "Ljusdals främste köpingskännare 2017" en åtråvärd titel. Följ den rafflande kampen på Ljusdalsbygdens museum lördag 4 februari kl. 13:00. Observera att det är en ny lokal i år! I samband med tävlingen redovisas svaren i bildgåtan och så blir det rörliga bilder från fjolårets kulturhistoriska festival som hade temat "Mode, modister och modiga mannekänger" samt fika.


Stora salen på museet är redo för finalen. Nu fattas bara finalisterna och åhörarna!

Varmt välkomna!


måndag 9 januari 2017

Mer byggnadsvård och god fortsättning!


God fortsättning till er alla! Ni vet väl att länsmuseet finns på Instagram också? Där heter vi @lansmuseetgavleborg. På Instagram visar vi mycket från vår byggnadsvårdsverksamhet, men självklart även från kulturmiljövården i stort. Här ges också inblickar i museets arbete med samlingarna och utställningsbyggen.

Så här ser sammanställningen över museets nio mest gillade instagrambilder under 2016 ut. Ni som läser bloggen känner säkert igen både Villa Sjötorp och Spjutängs. Bilderna i hörnen längst ner är filmer, den till vänster visar när hovfotografen Carl Larssons reportagebil flyttades från våra magasin på Brynäs till museet, och bilden till höger är en film från de odlingar som vi anlade på museitomten under förra sommaren.

Följ oss gärna på Instagram!

torsdag 15 december 2016

Rapport från ett boksläpp


Maria Källberg-Johansson, Daniel Olsson, Bo Ulfhielm och Lars Nylander.
Igår, onsdag 14 december, var det alltså äntligen dags för boksläpp på Hälsinglands museum i Hudiksvall för boken "Fiskarkapell i Gästrikland och Hälsingland". Den nybyggda hörsalens ordinarie sittplatser var fyllda och extrastolar fick bäras in för att alla åhörare skulle rymmas. Museichef Gunilla Stenberg hälsade alla välkomna och gav en kort bakgrund innan stiftsingenjör Björn Björck gav sin bild av varför dessa kapell är så intressanta ur ett flertal olika aspekter.
 
Stiftsingenjör Björn Björck, Uppsala stift.


Boksläppet!
Vi tre som skrivit boken, Lars Nylander vid Hälsinglands museum samt Bo Ulfhielm och jag, Daniel Olsson, vid Länsmuseet Gävleborg, berättade sedan om projektet och visade foton och kartor från dessa miljöer. Med en dov duns gick sedan boken i golvet... Är det boksläpp, så är det!

Nöjda författare.
Efter utdelning av exemplar av boken till representanter för de olika kapellen samt till personer som vi haft stor hjälp av i arbetet blev det allmänt mingel med dryck och tilltugg samt lite signerande. Extra roligt var att Maria Källberg-Johansson som gjort bokens grafiska form också hade möjlighet att vara med vid boksläppet. Vi tyckte alla det här var en jättetrevlig avslutning på detta omfattande projekt och de som hade kommit verkade nöjda och glada.

Boken säljs för 200 kronor av Hälsinglands museum, Länsmuseet Gävleborg och Svenska kyrkans församlingar/pastorat i Hudiksvall, Söderhamn och Gävle.

måndag 12 december 2016

Fiskarkapell i Gästrikland och Hälsingland - Väkomna på boksläpp!


Bokens framsida.
Det har nu nästan gått fem år sedan vi påbörjade den första etappen av vårt projekt kring fiskarkapellen i Gästrikland och Hälsingland. Vi är i det här fallet mina kollegor Lars Nylander vid Hälsinglands museum och Bo Ulfhielm och jag, Daniel Olsson, vid Länsmuseet Gävleborg, men väldigt många andra  har också varit inblandade i detta spännande och annorlunda projekt. Den första etappen gick ut på att öka kunskapen kring kapellen genom litteratur- och arkivstudier, intervjuer, platsbesök, årsringsdateringar, och arkeologiska studier.


Sommargudstjänst i Kråkö kapell sommaren 2016.



Prästgrundets kapell är minst av samtliga kapell längs norrlandskusten.

När detta arbete var genomfört lät vi kapellen vila en tid innan vi återupptog arbetet 2015 och omvandlade allt material till en bok. Och nu är den klar! På onsdag 14 december klockan 13:00 är det boksläpp på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Boksläppet är öppet för alla intresserade och ingen föranmälan krävs. Vi som skrivit boken finns på plats och kommer att berätta om arbetet och de kapell som
finns bevarade och de vi känner till som har funnits längs kusten i Gästrikland och Hälsingland. Boken, som är på 170 sidor, är rikligt illustrerad med gamla och nya foton samt kartor då den är tänkt att både kunna fungera som en historiebok om kapellen med tillhörande fiskelägen och även kunna användas som en vägledning för de som på egen hand vill upptäcka och uppleva dessa särpräglade miljöer.

Boken har formgivits av Maria Källberg Johansson som är grafiker vid Länsmuseet Gävleborg. Arbetet har utförts i nära samarbete med Uppsala stift och tillsammans med församlingar, kapellvärdar, hamnlag och personer med stor kunskap om dessa miljöer.

Altarutsmyckning i Agö kapell. Foto: Philippe Rendu.

Boken kommer att säljas av Länsmuseet Gävleborg och Hälsinglands museum för 200 kronor (inkl. moms + ev. frakt) och den kommer även att kunna köpas hos församlingarna/pastoraten i Gävle, Söderhamn och Hudiksvall.

 Varmt välkomna på boksläpp!

torsdag 8 december 2016

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 6

Om konsten att vara efterklok

Våren 2008 arbetade vi med att få grunden klar medan stommen plockades ner i Torsåker. Förutom viss telefonkontakt med ombudet arbetade vi på varsitt håll. Vi hade en skiss över våningarna att utgå ifrån, vilken vi fått skickat till oss i väntan på den fullständiga planritningen. När planritningen väl dök upp – efter att huset var nere och vi hade grunden klar – visade det sig att husets yttermått hade ändrat! Man hade troligtvis inte tänkt på att ytterpanel bygger ut en smula jämfört med stommens mått. Inte heller hade man tänkt på att det kan upplevas som en viktig sak att informera den som bygger grunden om när det upptäcks. Nu hade vi alltså en grund som var 5 cm för bred på längden och hela 10 cm för bred på kortsidorna, då de korrekta måtten på stommen är 12,75*9,7. 



”Kan du vänligen definiera ordet exakt?”

Nere på åkrarna låg nu vårt timmer i stora högar. Vi hade innan köpet väldigt noga gått igenom hur huset skulle märkas upp och ”interiör pietetsfullt nedmonteras” som kontraktet är formulerat. Vidare skulle allt skadat virke ersättas samt intimras av säljaren – detta var en av de faktorer som avgjorde att vi valde att köpa just detta hus, samt att även betala en summa som vid den tiden låg på den högre sidan av skalan för den här typen av objekt. I klarspråk betydde detta alltså att när vi fick stommen så skulle det vara en helt frisk byggsats, tydligt uppmärkt och redo att plockas ihop. 

Ombudet hade vi träffat vid flera tillfällen, han kom till och med till Åland för att träffa oss och allt verkade mycket seriöst och bra. Han skulle enligt kontraktet även tillhandahålla en byggkran samt bistå vid uppmontering om vi så önskade, mot en ersättning. Förutom stockarna ingick allt annat som fönster, trappor, spisar, golv, dörrar, innertak samt lister – här får man dock vara medveten om att det alltid blir ett visst svinn och att man sällan får ut alla delar hela i så här pass gamla byggnader.



Vi började förstå att något inte stod rätt till redan på sommaren. Från att rapporterna låtit gälla att allt gick helt enligt tidsplanen, blev det nu en lång period av tystnad. Ombudet hade berättat att han skulle göra en resa och att arbetet utfördes av anställda under tiden. Efter en tid av tystnad ringde han upp och ville upprört att vi skulle föra över pengarna genast, så han kunde betala de anställda. Detta var inte vad kontraktet sade, och i den mån man som köpare kan påverka förloppet så skulle det ha varit här som vi borde ha stannat upp och tagit oss tiden att åka upp och titta hur det såg ut på plats. Det är lätt att vara efterklok, men med facit i hand så hade nog den här historien tagit en annan vändning för vår del om vi valt att göra det. Troligtvis hade berättelsen till och med slutat här.

Som tur var får man väl säga, för det är ju alltid synd att förstöra en bra historia, förde vi över pengarna istället. När sedan leveransen skulle ske och stockbilen åkte upp till Torsåker, väntade stora högar av virke utspritt över gården. Det stod snart klart att något friskt nyintimrat virke inte fanns, utan bara de i många fall delvis ruttna originalstockarna. Inte heller fanns fönstren där eller vindstrapporna. Golven och taken låg ute i en hög på marken och så även dörrar och de nedmonterade kakelugnarna i sina bananlådor. Som grädde på moset föll det samtidigt ett regn i form av en syndaflod över alltihopa. Då det fanns en färja att passa så var det dock bara att plocka med sig så mycket som gick, på den tid som fanns och gilla läget. 



För att muntra upp oss under vintern lyckades vi hitta en av de understa stockarna samt en relativt frisk golvvas som vi lade på plats i väntan på våren. I det läget hade vi verkligen ingen aning om hur det här projektet skulle genomföras.

Men det var bara att börja i någon ända, stock för stock - och behöver jag nu säga att det visade sig att majoriteten av stockarna inte var märkta? Och inte bara var de omärkta – de som faktiskt hade märkning visade sig vara felmärkta utan någon riktig logik. I början lade vi således en hel del arbete på att släpa runt fel stock på fel plats, men ganska snart insåg vi hur det stod till och fick börja lägga ett gigantiskt pussel i stället. Vi fick mäta olika sektioner av en stock för att hitta andra liknande. Vi fick vara mycket uppmärksamma på märken som kunde vara urtag för fönster, dörrar eller något annat. En del väggar hade varit lerklinade och således huggna för fäste, så de rummen fick man sortera skilt. Aldrig varken förr eller senare har huset tett sig så stort som den sommaren och vårt mantra för överlevnad var ”för varje stock vi får på plats så blir det en mindre i högen”.



Nu när marken torkat upp kunde man få med sig två stockar åt gången vid noggrann lastning -man får vara glad åt det lilla!



Golvvasarna flyttade vi runt hur många gånger som helst innan vi fick dem att passa. Vissa var i sämre skick än andra. Ett av de tillfällen jag minns tydligast kring dem, var den dagen då några särskilt svårplacerade golvvasar flyttats mellan olika platser under flera timmar – slagits fast med slägga för att sedan upptäcka att de var felplacerade och måste slås ur igen – men till sist hitta sin rätta plats. Då går en av mina hästar i ett obevakat ögonblick in i grunden, klättrar upp på ett litet berg mellan två golvvasar för att bättre kunna se vad vi grejar med och fastnar! Det var bara att slå ur den igen och för allas trevnad, och vissas överlevnad, avsluta arbetet för den dagen...



Detta var en ställning som intogs ganska många gånger per dag de första åren. Här ser man även tydligt hur grundens mått avviker från stommens.



Men vädret var fint den sommaren och många vackra utsikter fick vi från vår byggarbetsplats. Det var ingalunda roligt jämt, men då fick man muntra upp sig med en strategiskt placerad stol vi ett av de tänkta framtida fönstren, eller varför inte bygga en helt omotiverad mellanvägg för att få känslan av att det strax var dags för ett mellantak!


Sammanfattningsvis kan man säga att det inte blev som vi tänkt oss alla gånger, men vi har lärt oss så otroligt mycket mer om själva hantverket på det här sättet. De som gjorde stommen ursprungligen var otroligt skickliga – när man väl hittat rätt stock så var det sugpassning mellan dem. Däremot saknar jag verkligen de 28 fönstren med originalglas och tillhörande innerfönster, samt det vackra trappräcket och trappan mellan våningarna. Tänk att ha kvar de nötta stegen med märken efter fötter som gått upp och ner i över 150 år! Och kanske, kanske finns de kvar någonstans? Kanske finns det någon gammal lada eller källare dit de hamnade och glömdes bort. Kanske hamnade de hos någon annan som inte visste var de kom ifrån! Jag väljer att tro att det är så och att de dyker upp en dag och blir ännu en rolig pusselbit i denna bitvis lite osannolika historia!