torsdag 7 september 2017

Rapport från Ljusdals kulturhistoriska vattenfestival




Den åttonde upplagan av Ljusdals kulturhistoriska festival gick av stapeln i förra veckan och årets arrangemang blev utan tvekan det blötaste hittills, trots att det inte föll en enda droppe regn. Orsaken till detta var att festivalens tema i år var vatten och att vi därmed anordnade en kulturhistorisk vattenfestival. För första gången genomförde vi även festivalen som ett eftermiddags- och kvällsarrangemang med anledning av att festivalen i år ingick som en del i återinvigningen av det närbelägna kommunhuset som genomgått en omfattande renovering.

 
Som vanligt höll vi till i Signeulparken med omnejd i centrala Ljusdal. I parken kunde de med ungdomligt sinne prova på ett flertal olika vattenanknutna aktiviteter: Här fanns äldre brandsprutor vilka användes för att skjuta ned plåtburkar och en specialtillverkad anordning där små modeller av spelflottar som användes vid timmerflottningen skulle blåsas med sugrör längs en modell av Ljusnan med angränsande vattendrag. De som var riktigt modiga kunde sträcka in sina händer i olika hål i en stor låda och ta reda på vad som kunde ligga på Kyrksjöns botten och sedan para ihop föremålet med rätt historisk bild. I en av alla de färgglada festivalkurerna höll en sjörövare till som läste sagor för de mindre barnen.

I parken fanns det givetvis möjlighet att dricka kaffe med dopp(!) och dagen till ära kunde besökarna delta i vattenprovning för att se om de kunde känna igen vatten hämtat från olika källor i Ljusdals närhet. Äldre vykort över Ljusdal fanns som tidigare år också att inhandla i parken. I berättartältet deltog Sven-Arne
Persson från Ljusdal vatten som berättade om hur Ljusdals dricksvatten tas fram idag och Erik Kram och Jon-Bertil ”Joppe” Eriksson, vilka båda tidigare också arbetat inom kommunen, bidrog med mängder av beskrivningar om den äldre vattenhistorien i köpingen. I parken fanns även möjlighet att försöka lösa årets kluriga mordgåta genom att fråga ut några av de olika rollkaraktärerna som uppehöll sig i parken. Mest uppmärksamhet fick antagligen de två badkaren som fanns uppställda i parken där inte mindre än 6 personer under festivalens gång vågade sig på att ta ett offentligt bad i lånade baddräkter av äldre modell.
 

I Signeuls magasin fanns utställningar om vattnets historia i Ljusdals köping och här huserade även Ljusdals fotoklubb som fotograferade in festivalbesökare i olika vattenanknutna bilder från trakten. Inne på Riobiografen visades Erik Erikssons film ”Hur ska det gå för Ljusnan?” från 1972, en dokumentärfilm som skildrar den stora strid som pågick vid denna tid mellan kraftverksförespråkare och älvräddare. En kamp som delvis fördes och avgjordes inne i Ljusdals centrum genom tidningsdebatter, gatudemonstrationer och politiska beslut.

När kvällsmörkret sänkte sig över festivalområdet var parken på sätt och vis som allra vackrast för då framträdde verkligen alla de kulörta lyktor som vi hade försett alla kurer, tält och klädstreck med. Då blev det även underhållning med vevgrammofon förstärkt av moderna högtalare. Vid 21-tiden avslutade vi festivalen för denna gång, nöjda med att ha ägnat ett helt arrangemang åt det för alla så livsviktiga ämnet vatten!
 

fredag 25 augusti 2017

Dags för Ljusdals kulturhistoriska vattenfestival, tisdag 29 augusti!


För åttonde året i rad anordnas nu på tisdag 29 augusti Ljusdals kulturhistoriska festival. Som tidigare år är syftet att lyfta fram Ljusdals senare historia, dvs från tiden då Norra sambanan nådde bygden 1880 och fram till nutid. För första gången i festivalens historia äger arrangemanget rum på eftermiddagen och kvällen och vi har även valt att samordna det med återinvigningen av Kommunhuset i Ljusdal som öppnar entréplanet efter en omfattande ombyggnad och renovering. Festivalen pågår i år mellan kl. 16-21.


Årets tema är vatten och vi anordnar därför givetvis en kulturhistorisk vattenfestival, som på olika sätt kommer att kretsa kring vatten och hur detta ämne har använts och påverkat Ljusdals centrum genom historien. I Signeuls magasin blir det utställningar om vatten och här finns även Ljusdals fotoklubb på plats med aktiviteter för alla.

I Signeulparken finns det möjlighet att köpa fika av Museets vänner, lyssna på barnsagor i vårt lilla sagotält eller prova lyckan i vår tombola. Som vanligt finns även berättartältet på plats och några minnesgoda berättare som vet massor om vattenanknutna ämnen. I parken finns även chans för alla att försöka lösa årets mordgåta - vem är den skyldige denna gång? Missa inte heller våra traditionella utomhusspel och specialbyggda vattenlekanordningar för alla åldrar.


Det norra fallet vid Laforsen före bygget av kraftverket 1950.



Inne på Riobiografen blir det visning av filmen "Hur ska det gå för Ljusnan?" från 1972 av filmaren Erik Eriksson. Filmen skildrar kampen för och emot ett bevarande av älven Ljusnan, en kamp som till stor del fördes på gator och torg och i fullmäktigesalar i Ljusdals köping. När mörkret sänker sig över parken tänds belysningen i kurerna och mellan träden så missa inte att uppleva augustistämningen i en upplyst Signeulpark. Skulle det mot all förmodan falla någon droppe regn under festivalen kommer detta betraktas som en planerad del av programmet.

Det mesta under festivalen är som vanligt kostnadsfritt, men de som vill får lämna ett frivilligt bidrag till kommande festivaler. Kom gärna i kläder från förr. Varmt välkomna till Ljusdals första kulturhistoriska vattenfestival!

fredag 7 juli 2017

Köksfrossa

För en tid sedan kontaktades jag av Adam Moll, byggnadsantikvarie vid Dalarnas Museum. Han skrev en artikel om historiska och nutida kök, till Dalarnas Hembygdsförbunds tidsskrift Dagsverket. Vi bollade våra erfarenheter kring detta ämne och några veckor senare fick jag tidningen med posten. Jag tyckte att artikeln blev så bra, och frågade Adam om vi kunde få publicera den här på bloggen. Och det gick bra! Så, över till Adam:

Vi börjar med ett erkännande – jag är en av alla dessa så kallade Hemnetknarkare som med stort nöje tar del av den generösa flora digitala bostadsannonser som med enkelhet finns att tillgå nuförtiden. Det som lockar mig är hus och miljöer som har förändrats så lite som möjligt, men vilken tid de hör till är inte riktigt lika viktigt. Ett helt intakt 1970-talshus är alltså betydligt mer kittlande än en 1800-talsdalagård som renoverats vart tionde år och är klädd i en modern skrud.

Det som snabbt blir tydligt i djungeln av mäklarbilder är att de rum som är utsatta för högst förändringstryck är badrum och kök. Detta är förstås inte särskilt konstigt eftersom de rummen blir utsatta för mycket slitage och fukt, fort blir omoderna när ny teknik och standard introduceras i hemmen, och dessutom uppfattas av många som ofräscha i högre grad eftersom vi där har större krav på hygien än i andra utrymmen. Med detta sagt går det dock förstås mycket bra att bevara kök och badrum och anpassa dem försiktigt istället för att riva ut dem helt, men det är inte detta ämne som den här texten kommer handla om - även om det också skulle behöva skrivas mer om!

Köket på Carl Larsson-gården är sig likt sedan konstnärsfamiljens tid men har varsamt anpassats för modern matlagning. En diskbänk har installerats på samma plats som den gamla diskbaljan, och ovanpå järnspisen har en sarg med moderna kokplattor placerats i bekväm arbetshöjd. I spiskåpan göms en effektiv köksfläkt. Foto: Adam Moll, Dalarnas museum.


Trender
När det gäller helrenoverade kök har jag noterat vissa tendenser. Det finns huvudsakligen två dominerande trender i kökens stil, nämligen det blanka, rostfria och högteknologiska designköket samt det nostalgiska, men i funktion moderna, lant- eller allmogeköket. Den sistnämnda trenden finns i flera olika varianter. Vanliga begrepp är fransk lantstil, allmogekök eller sekelskifteskök. Stilmässigt så kan det röra sig både om pärlspontsfrossa och kök med glasvitriner, pilastrar och marmorskivor.

Effektivitetsstudier
Men hur mycket allmoge eller sekelskifte är då dessa lantkök? Rent historiskt så har de faktiskt inte särskilt stor förankring. Det vi i dag kallar kök är till största del en 1900-talsuppfinning. Innan omkring 1920–30-talen så bestod de allra flesta köken som mest av en öppen härd eller möjligen en järnspis, ett skafferi i hörnet, kanske ett arbetsbord, en slaskhink, några öppna väggfasta hyllor och en skänk. De kök vi är vana vid nu ”uppfanns” i huvudsak under 1930- och 40-talen och standardiserades på 1950-talet, allt baserat på noggrant genomförda effektivitetsstudier. Sedan dess är det mest utseendet på köken som ändrats, bara till en mindre del har funktionen och planeringen utvecklats.

Kök från tidigt 1900-tal någonstans i Dalarna. Foto: Valfrid P Lundström, Dalarnas museums bildarkiv.


Ålderdomlig dräkt
Därför kan det bli lite märkligt när ett kök som i grunden baseras på 1950-talets ingenjörskonst kläs i en ålderdomlig dräkt av pärlspont eller klassicistiskt listverk och monteras i en historisk miljö. Rent historiskt är det en väldigt lös grund att stå på, men med det sagt så kan det ju förstås finnas många andra skäl till att välja ett sådant kök – till exempel att man tycker att det är vackert.

Lyxen blir vardag
Men varifrån kommer då de nygamla lantköken om de nu saknar historisk grund? Många av dem använder ju detaljer och attribut som går att hitta i historisk byggnadskultur så det går ganska lätt att förstå hur de rent stilmässigt har tillkommit och satts samman. Den mer intressanta frågan är nog varför? Min teori är att det handlar om trender och mottrender. När folk under 1900-talet plötsligt fick tillgång till nya praktiska kök från att ha haft mycket enkla och svårarbetade tillagningsutrymmen så är det lätt att förstå lockelsen till modern design, släta luckor som inte samlar smuts och ohyra, generösa lättskötta arbetsytor och hygieniska rostfria diskbänkar med kallt och varmt vatten. Allteftersom vi vande oss vid all denna lyx och lyxen blev vardag så började så klart motsatsen att attrahera igen. Och vad uppfattas då som motsatsen till det funktionalistiska köket? Jo, pärlspont, spegeldörrar och kolonnordningar. Men man var så klart inte beredd att offra den funktionalitet som det praktiska funkisköket gav, så därför blev resultatet den hybrid mellan nytt och gammalt som kallas allmoge- eller lantkök. Vad som blir nästa trend lämnar jag åt framtiden att förtälja.

Dagsverket finns i webbversion. Nya nummer publiceras på webben med en viss förskjutning efter utgivningen. Du hittar fler nummer om du klickar på denna text.












fredag 9 juni 2017

När Delsbo kyrkogård återfick sin omgärdning

I slutet av 1880-talet genomgick Delsbo kyrka en radikal ombyggnad och fick då formen av en basilika, dvs en kyrkobyggnad med ett högre mittskepp med ljusinsläpp upptill på långsidorna och lägre sidoskepp på vardera sidan. Vid ungefär samma tid utökades även kyrkogården och försågs på alla sidor med ett tidstypiskt gjutjärnsstaket som placerades på en terrasmur av huggen sten. Med tiden blev gjutjärnsstaketet i dåligt skick och togs kring mitten av 1900-talet bort på alla sidor av kyrkogården utom den västra. På denna sida har dock gjutjärnsstaketet fått vara kvar om än i relativt dåligt skick och med många olika lagningar.


Inom församlingen har det under lång tid funnits en önskan att återskapa det ursprungliga gjutjärnsstaketet och drivande i detta har kyrkogårds- och fastighetschef Lars Grunnesjö varit, som kämpat för frågan i närmare 20 år. Diskussionerna har varit många och antalet inblandade parter likaså, då kyrkogården gränsar mot genomfartsvägar på två sidor. För några år sedan kom dock alla till slut överens och församlingen beslöt sig för att renovera stenmurarna och nytillverka och återuppsätta ett gjutjärnsstaket. I samband med detta har även kyrkogårdens trädkrans förnyats i sin helhet, då de tidigare träden delvis var av hög ålder och delvis var i dåligt skick.


Vid kyrkogårdens entréer har nya ljusarmaturer i äldre stil satts upp och en ny parkering har anlagts väster om kyrkan. Arbetet har utförts med Hälsinge Markentreprenad AB i Ljusdal som huvudentreprenör och en rad olika underentreprenörer. Jag har deltagit i projektet som antikvariskt medverkande. Ett tjugotal äldre staketsektioner på den västra sidan kunde återanvändas, men i övrigt har staketsektionerna nytillverkats genom traditionell gjutning av Tierps järnbruk. Igår, torsdag, var det dags för slutbesiktning och alla som var med på denna var överens om att slutresultatet av projektet hade blivit lyckat.




Det har varit ett spännande projekt att följa. Förändringen blev väldigt stor inledningsvis när nästan alla äldre träd i trädkransen kring kyrkogården försvann, men sedan staketet kom på plats och de nya träden planterades har det enbart varit positiva röster bland de som besökt kyrkogården. Hela kyrkomiljön har nu verkligen återfått mycket av sin ursprungliga karaktär. Staket och träd kan utan tvekan ha stor betydelse för hur en miljö upplevs och detta gäller ju både kyrkogårdar och privata trädgårdar!

måndag 5 juni 2017

Södra skolan i Edsbyn - en varsam kommunal renovering



I fredags anordnade Länsstyrelsen Gävleborg en konferens för länets kommunala planerare och jag var inbjuden för att hålla föredrag om den byggnadsinventering jag gjorde i Järvsö 2013. Platsen för konferensen var Södra skolan i Edsbyn och det är denna byggnad jag nu skulle vilja lyfta fram lite extra:

Södra skolan i Edsbyn stod färdig 1928, inte långt från järnvägsstationen i tätortens södra del. Huset uppfördes i två våningar med ljust putsade fasader i nyklassicistisk stil, höga spröjsade fönster och ett valmat tak täckt av tegel. Efter att ha fungerat som skola fram till 1970-talet blev byggnaden ungdomsgård för att slutligen stå tom en tid. Underhållet var under lång tid relativt eftersatt och det diskuterades till och med om kommunen skulle riva huset.

Efter debatt beslöt kommunen att satsa på en upprustning och man valde då att i hög grad hämta inspiration från byggnadens ursprungliga karaktär. Arbetet har letts av kommunens fastighetsstrateg David Persson, som även var på plats och berättade om renoveringen vid konferensen. Länsmuseet var inkopplat och lämnade råd vid flera tillfällen inför renoveringen, så därför var det särskilt roligt att nu få se slutresultatet av renoveringen på plats.

Skolhuset har försetts med ny el, ny ventilation och ny värmeanläggning. Brandutrymningsvägar har flyttas för att inte vara placerade mitt på byggnadens huvudfasad. Husets norra fönsterlösa fasad har försetts med Edsbyns första muralmålning i storformat. Huset är nu även tillgängligt för alla genom en utvändig ramp och en invändig hiss.


Huset behövde tilläggsisoleras, men för att inte få fönstren att bli placerade för djupt in i fasaderna beslöt man sig för att tilläggsisolera både på utsidan och insidan. De ursprungliga fönstren har renoverats. För att uppnå dagens krav på ljud- och brandisolering har golv och väggar klätts med gips, men ytskikten har sedan utförts med material och färgsättning som var vanliga vid tiden för byggnadens uppförande. I trapphus och korridorer träffar man därför på höga gråmålade pärlspontspaneler, väggfasta hatthyllor av trä och takarmaturer i form av raka rader med hängande vita glasglober.






Det är verkligen roligt att få besöka en äldre skolbyggnad där så mycket möda har lagts ned på att återskapa en genuin känsla både på utsidan och insidan. Allt är inte original, men karaktären känns rätt. Länsmuseet vill därför gratulera Ovanåkers kommun för en lyckad varsam  renovering. Hoppas att edsbyborna ska trivas med och uppskatta sitt nygamla renoverade skolhus!

torsdag 18 maj 2017

Grattis bloggen 7 år!









Den 18 maj 2010 publicerade vi det första inlägget här på bloggen. Sju år senare har vi skrivit 642 stycken inlägg och nått över 75 000 unika läsare! Idag firar vi jubiléet med en miniutställning och fika till våra kollegor.










Har ni önskemål eller idéer om vad ni vill läsa om här? Tipsa oss gärna!

måndag 15 maj 2017

Mer mosaik!

Kommer ni ihåg när vi dokumenterade glasmosaik i trapphus i Gävle för snart två år sedan? Allt detektivarbete startade ju tack vare en inkommande fråga från Samuel Palmblad, byggnadsantikvarie vid Kulturparken Småland.

Nu är hans bok Kosta mosaik, glas uppåt väggarna, färdig, och vi har förärats ett exemplar. När vi åter öppnar upp museet den 21 oktober i år, kommer vi att ha boken till försäljning i museibutiken.

I text guidar Palmblad läsaren genom bland annat tillverkningsprocesser, olika formgivare och kvinnornas viktiga roll på fabriken, allt illustrerat med mängder av smarriga och inspirerande foton! Gävle finns representerat i boken genom ett foto på en av de fantastiska utsmyckningarna på Urbergsterrassen.



fredag 5 maj 2017

Staffans kyrka, renovering pågår!


Om du har befunnit dig på Brynäs under se senaste månaderna så har du säkert inte missat att arbeten pågår på Staffans kyrka. Det är kyrkans exteriör som nu renoveras, och arbetena inbegriper det mesta: fasadputs, fönster, plåt, förgyllning och även betongdelar inuti klocktornet. De här arbetena kräver tillstånd från länsstyrelsen enligt Kulturmiljölagen och museet är anlitade för den antikvariska medverkan. Detta innebär att vi deltar på byggmöten och följer att arbetena utförs enligt de handlingar utifrån vilka tillståndet givits. Uppkommer nya frågor bollas dessa till oss och i vissa fall tar vi dem vidare till länsstyrelsen för besked.

Häng med på en rundvandring runt kyrkan och upp på ställningarna för att se vad som pågår!


Putsen: Den tidigare putsen var kraftigt förgipsad och hade dålig vidhäftning. Ambitionen har varit att behålla så mycket av putsen det bara är möjligt. Dessvärre har dess dåliga skick inneburit att väldigt mycket har varit nödvändigt att knacka ner. Det mesta av nerknackningen är nu gjord och nu blästras fasaderna. Om några veckor påbörjas putsarbetena som i slutänden innebär ett återskapande av kyrkans ockrafärgade fasader.



Fönsterbågar: Tornets fönsterbågar renoveras just nu på verkstad. Framförallt är det blyspröjsarna som behöver ses över. Sprickor i dessa löds ihop. Rötskadade trädelar i bågar och karmar kommer att lagas i med nytt virke. Slutligen ska samtliga fönsterbågar målas med linoljefärg.

 
Tandsnittsfrisen och den ovanliggande profilerade listen högst upp på tornets putsade delar: Dessa delar uppvisade kraftiga skador innan arbetena påbörjades. Delarna var gjutna i betong med inblandning av bland annat pimpsten. Materialet var väldigt poröst och vissa delar hade till och med lossnat och ramlat ner. Flera av tänderna var nätade för att undvika personskador på grund av nedfallande delar. Allt tidigare material har nu bilats bort in till fast underlag.

De nya tänderna är gjutna, medan den ovanliggande profilerade frisen är uppmurad på traditionellt vis med tegel som ska putsas. Profilen dras med en mall som är ritad efter tidigare profil.


Här pågår arbetet med putsdragningen. Ännu återstår några putspåslag.


Den förgyllda kronan: Så här såg kronan ut innan påbörjade arbeten.


Så här såg den förgyllda kronan ut när jag var upp på ställningarna idag. Bara skelettet återstår, som ni ser. Kronans yttre delar är demonterade för förgyllning inne på verkstad. Själva stommen har kraftiga rostangrepp och vissa delar, som den nedre ringen, kommer att bytas ut. Övriga delar ska rostskyddsbehandlas innan de förgyllda delarna ska återmonteras.


Tuppen: På 56 meters höjd tronar kyrktuppen. Så här såg den ut innan arbetena med den påbörjades. Senast den förgylldes var i början av 1980-talet och nu är det dags igen!


Arbetet sker på plats, inuti ett tält som skyddar för både kyla och blåst. När jag besökte förgyllarna idag pågick arbetet med att lägga det första lagret bladguld. När tuppen är färdig kommer den att ha två lager bladguld och alldeles säkert pryda kyrkan som ett vackert smycke!

På museets Instagram finns en liten film som visar förgyllarnas jobb.